baka baka liten kaka

Efter mer än 20 olika varianter på text till verket har jag äntligen beslutat mig, skönt. Nu är de bara att lite byggande och att baka kvar..
30 kakor/h = 100 h till 3000kakor - 900 kakor som jag redan bakat, de blir 60 h kvar

dumt att klaga, de kunde ju tatt ännu längre tid...
Jag lär mig en massa också. Som att kakorna jäser och texten försvinner om degen fått vila i kylen och att om kakorna placeras rakt in i ugnen krymper de betydligt mindre än om de placeras längs med.

Mitt projekt och temat Villkorslös Kärlek berör folk som jag pratar med väldigt olika. Det har givit mig många funderingar. En morgon skrev jag en dikt;

en kaka,
en kaka i ett nafs blir den kropp!

en tanke,
en känsla omvänder tanken till
omtanke; en känsla!

Vad är det då som håller oss samman
Vem är du som allt detta ser

Hur är det möjligt att människan kan välja
men ibland ändå inte förmår

är det av rädsla för förgänglighet
som får oss att glömma
använda förändrings möjlighet

Tack och hej för idag, dax att köpa mer margarin

Leve fluxet!

Jag har insett att tron på den villkorslösa kärleken är långt större och mer komplicerad än vad jag innan satt mig in i.

Genom att arbeta med symbolik, textskrivande, installationsutformande, och funderande kring vad min närvaro skulle kunna ge, har jag upplevt en stor problematik i att symbolik och materia skapar en begränsning i och med att tolkningen säger bara en del av vad jag vill komma åt att villkorslös kärlek handlar om. Ett kommunicerande av den villkorslösa kärleken är för mig begränsande/definerande i sin skepnad av att vara just villkorslös, allomfattande och allsmäktig. Detta vill jag kompromissa med så lite som möjligt.

Efter att lyssnat om och om igen till Yoko Onos ord att hennes hemlighet är enkelheten, tänker jag att jag även behöver förenkla mitt ställningstagande. Jag väljer de två orden: villkorslös kärlek.
Då jag tror att bara orden kommunicerar mer precist än symboler, säger samma sak till alla som kommer och besöker utställningen och förhoppningsvis skapar en öppenhet till upplevelse och funderande.

Symaskinen har stannat, bakmaskinen är igång.

I tre dagar har jag exprimenterat med olika degar och sätt på vilka jag kan skriva in min texten Villkorslös Kärlek på kex. Mycket mer komplicerat än vad jag trott, phu. Skall pröva sprejfärg på måndag.

Att läsa om kvinnor som bakar vackra skådebröd gav dock kraft. Deras otroliga skicklighet och engagemang. Brödbakandet som historiskt varit ett sätt för kvinnor, ofta det enda sättet, att utrycka sig. Skådebröd, både för öga och själ löd rubriken.

Jag läser även om Fluxuxkonstnärer!!! Yoko Onos bok Imagine Yoko fyller mig med glädje. John Cauge tankar kring dada och Zen är mycket inspirerande. Jag upplever en otrolig lekfullhet genom förmedlandet av konst i andan av Zen. Själv känner jag mig dock mer allvarlig.?

I morgon blir det mer bak och till veckan ska jag snickra klart på mitt växthuset.

Svejs så länge!

pigg som en nötkärna, utan att ha sovit en blund

Då mitt konstprojekt går liksom hand i hand med hela mitt livsprojekt, svänger mina tankar om hur jag förmedlar detta ärligast i takt med mig då jag nu börjat lyssna till mina tankar… Phu

I går trodde jag att jag spikat planen, hade bestämt storlek och form(cirkel el oval), material och färg på min installation. (Där jag tänkt att besökaren skulle få skåda mig genom ett glas vilket reflekterar personen själv, samt även få möjlighet att komma in och vara i min närvaro) Jag hade forskat fram material. Bara att bygga trodde jag. Men efter djupa känslor av obehag??? började en ny idé formas. Där frön och ett tygväxthus bidrar med symbolik. Samt att jag, åter igen, stiger ur mitt verk. Ingen performance ….(troligen).
(Jag har 5,5 m monterband på väg hem om någon skulle behöva…)

Fler skäl, utöver känslan, till att lämna installation/performance i det runda/ovala rummet:
-skulle kunna upplevas trång, (trots omkr. på 5,5 m)
-finns ev. ej möjlighet till upphängning i tak, vilken den krävde.
-plexi- el glasskiva tung ev. farlig att hänga upp, jag tycker dessutom fortf. att de känns som en något hård symbolik, hård men klipsk ;)
-svårt att få betraktaren helt trygg på den höjd verket skulle behövt ha

samt att
jag känner en längtan efter att verkligen vara för andra och ta till mig kärlek åter, mer lek, mer kär lek!

I morgon VILL jag till snicken!

Var tog kärleken vägen? och en konstupptäckt!!!!!!

Efter handledning med Viktoria kände jag mig än en gång peppande att visst våga göra det jag först (i feb) tänkt: Att jag med min kärlek skall befinna mig i verket.

Ett citat jag snubblade över greppade och peppade ytterligare:

"I Etiken formulerade Spinoza frågan om hur människan, ansatt av känslor, kan styra dem så att hennes liv, från att ha varit ett kontinuerligt passio, ett utstående, kan bli ett fortlöpande actio, ett handlande. Kroppens actio är också det en språkpraxis, ett utsträckande av handen i ett vändande och vridande av verkligheten, i ett smakande på livet."
(Maria Hellström i kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 5)

Följande citat tar jag med bara som en parantes. På något sätt stöttar det mig att det som jag ser det mänsklighetens dilemman/mitt dilemma i denna kurs även är ett omdiskuterat ämne inom performanskonsten själv. (http://www.heterogenesis.com/Heterogenesis-2/Textos/hsv/hnr28/Mons.html).

”Till performancekonstens kännetecken hör att den är här och nu. Det är bl.a. detta kännetecken -strävan efter fysisk närvaro i en kultur av medierade upplevelser- som har fått många konstnärer att dras till performance. Samtidigt lever vi i en kultur som vill bevara allt, en kultur där människan på teknisk väg hela tiden utökar sin externa minneskapacitet; (för tillfället) maximalt komprimerad genom digitalisering.
För en del konstnärer har denna konflikt mellan dokumentation -fysiska lämningar- och fysisk närvaro gjort att de förbjudit exempelvis filmning av deras performanceverk...... Den konstnärliga konflikten mellan fysiska lämningar (skulpturer, målningar, filmer) och mänsklig fysisk närvaro i tid och rum (performancekonstnären, kroppen) liknar det problem kring konstens dubbeltydighet som Pasolini skisserar i ett tal 1974, och som han inte vet hur han ska avsluta (i Pier Paolo Pasolini, Skrifter i fel tid, urval och ö. s. Ingamaj Beck, Sthlm/Stehag 1993, ss. 13 ff.). En konflikt som i en passage är konflikten mellan konst som konst, budskap, koncept och konsten som vara.

....att det är så svårt att bara vara.

Jag är ju mer intresserad av närvaron än kroppen och det materiella. Då jag än så länge inte vet hur/om jag skulle kunna få min närvaro att verka separat från min kropp ;) funderar jag åter igen (även PM2) över hur och om det går att använda kroppen som konstnärligt medium men samtidigt förmedla mitt ställningstagande (PM2) och fokus på det yttre, på min kropp.

Invecklat... jag hoppas att det ändå kan leda till nått utvecklat, nått som utvecklar, utväxlar kärlek!
….. tänkte jag och började googla på nytt….

då hittade jag Marina Abramovic verk "The Artist is Present" (2010) Det jag tänkt göra görs redan, JUST NU, med ingen mindre än M Abramovic! Pepp eller är min idé är uttjänad?????

Mitt i Museum of Modern Art i New York sitter hon på en enkel trästol, tyst, iförd en heltäckande klänning som svallar ut över hennes fötter. Framför henne ett bord och en tom stol som besökarna står i kö för att inta. Under hela utställningsperioden, som är tolv veckor och avslutas i maj, kommer hon att sitta där på sin stol och tillsammans med publiken skapa sin längsta performance någonsin.
(http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100403/KULTUR/704039959/1012/KONTAKTAOSS/&/Narvarons-stora-betydelse)

Mariana beskriver för Sveriges radio att vi springer genom livet som galningar. Att ju snabbare hon upplever att världen och hennes liv går desto långsammare verk vill hon göra. Hon beskriver verket som en övning i närvaro, att vara i nuet. Mariana vill att besökaren ska glömma tiden snarare än uppleva tiden med henne. (sr.se fredag 20 mars)

Egentligen borde jag inte bry mig om att det görs på annan plats. Då jag, liksom Mariana, vill ju åt nuet, inte fokusera på allt som händer utanför, i världen. Att aktionen är det viktiga, det besökaren upplever i stunden ( i mitt fall i ett försök att glömma intellektualiserandet), och inte dess förhållande till andra verk.

Men det tål att tänkas på.

(Ledsen att jag inte är nån kortfattad bloggskrivare....)

jag vill jag vill..... :)

Tack för alla tips på konstnärer!
Som jag beskriver i PM 2 tänker jag mig att besökaren ska få uppleva "min metod". Med hjälp av teknik och korta instruktioner ska besökaren få lyssna innåt, till sitt hjärta.

Igår gick jag med i div. väntabarnwebbplatser för att kunna chatta med proffs om hjärtljudsmonitorer. Spåret känns dock inte helt bra då en ”Babysound” eller ”Dopper baby hart rate monitor” kostar mellan 1000 och 300kr och oftast är rosa. Jag arbetar därför även på att de tips jag fick av en audiolog vid Karolinska, han berättade om elektroniska stetoskop.

Jag vill att tekniken skall vara så diskret och lättillgänglig som möjligt för besökaren. Jag vill inte använda ett vanligt stetoskop då det kan ge associationer till sjukdom, att något skall undersökas eller läkas.
Jag har dock funderat över om en teknisk lösning går i linje med min idé. Jag vill att besökaren skall få uppleva en avskärmad stund, endast med sitt inre. Jag vill inte roa betraktaren med något ”uppbyggt” ljud som ett förstärkt hjärtljud ev. kan upplevas som. Detta tänker jag efter att ha läst om hjärtljudets bidrag i andra konstverk, hjärtludet i sig sätts i fokus. Jag vet inte än om jag vill det.

Men jag vill på något sätt rikta besökaren mot det inre. Därför är jag även inne på att hitta metoder för att kunna ge en subtil (men starkare än "till vardags") förnimmelse av besökarens inre ljud. I morgon ska jag testa olika hörlurar och hörselkåpor. Om jag hittar ett par med riktigt bra isolering kanske de passar bäst. Ett helt ljudisolerat rum skulle varit bra! Jag vill att installationen skall vara så neutral (i meningen vardaglig, lättillgänglig) som möjligt.

Jag vill att betraktaren ska kunna sitta bekvämt och känna sig ostörd för en stund. Jag läser just nu i "Installation art, a critical history" av Claire Bishop, för att förhoppningsvis få tankehjälp inför mina val i fråga om installationens:

form

material
färger

plats, placering

typ av sittplats

belysningens utformningev

lukt osv!!

PM verson 2

Bakgrund
Filosofen Jacques Derrida har skrivit om att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs.[1] Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Utgångspunkten inför detta arbete handlade därför om frågorna; vilken verklighet vill jag leva i och vilken värld vill jag vara med att forma?
De första tankarna under denna kurs var formuleringar kring vad jag inte ville arbeta med. Jag tänkte på en stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Där hårt sätts mot hårt. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. Det handlar om hur jag tidigare valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk.
Ett citat av Jack Foucault, ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”[2] utrycker vad jag menar. Nämligen att om jag tar strid i någon politiskt fråga, och som jag ser det, begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Ett för mig falskt bidrag till världen. Ett falskt formande av den verklighet jag vill leva i. Följande citat har inspirerat mig.”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk”[3] Då jag önskar en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld, är det just dessa kvalitéer jag tror att jag själv måste bidra med.

Syfte
Att genom mitt konstverk låta besökaren få en upplevelse av min metod.

Ställningstagande
Jag menar att min verklighet är något jag själv skapar, att vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Då jag önskar en kärleksfull värld måste jag därför börja med mig själv. Genom att titta inåt och lyssna till mitt hjärta.

Frågeställning
Är det möjligt att genom ett konstnärligt verk kommunicera mitt ställningstagande på ett sätt så att mottagaren involveras.

Insikter från arbetet fram till nu och vad jag står i arbetet just nu
Med hjälp av en mental metod arbetade jag under två månader med att skapa textila bilder. Metoden gick förenklat till så att jag koncentrerade mig på att koppla av tanken och försatta mig i ett tillstånd av att känna villkorslös kärlek. Genom det undersökande arbetet kom jag fram till att det är möjligt för mig att avsiktligt försätta mig i ett tillstånd av kärlek och glädje och skapa utifrån detta.[4]
Jag har, symboliskt utryckt, valt att titta in och omprogrammera mitt inre till en kärleksfull inställning då jag arbetat med/problematiserat temat ”Synliggöranden av det verkliga”. Jag har valt att själv träna på att agera det jag tror är mest gynnsamt i formandet av den värld jag vill leva i, att mobilisera kärlek. Efter praktiserande i olika miljöer märkte jag att jag arbetade mest koncentrerat då jag befann mig ensam, endast med verktyg och material.
Efter genomförd delexamination insåg jag att jag inte uppfyller mitt dåvarande[5] samt nuvarande syfte om jag väljer att kommunicera de frågor som jag formulerat i första versionen av detta PM. Frågorna handlade om hur arbetsmetoden går till, motiv- och materialval, samt hur det skapade ser ut när jag skapt utifrån kärlek och glädje. Även syftet är omformulerat i denna version, då jag nu avsluta arbetet med de textila bilderna och riktat in mitt arbete helt på hur jag skall kommunicera mitt ställningstagande.
Valet som jag gjorde fem minuter innan examination, att inte presentera mitt arbete, sitta och tyst brodera utifrån kärlek, kändes först som en katastrof. Uppenbart var dock att det inte känts rätt, att agerandet skulle förmedla något annat än det jag vill. Jag vill att mitt verk ska kommunicera att mitt ställningstagande är mitt val och säger mer om mig än om någon annan och att detta är det sätt på vilket jag är som ärligast mot mig själv i arbetet med temat synliggörande av det verkliga. Till betraktaren önskar jag förmedla kärlek. Förmedlande av kärlek handlar för mig även om att vara ärlig.
Jag har förstått att mina textila bilder kan leda in betraktaren på spår jag inte avser, därför ska dessa inte kommuniceras i verket. Arbetet med bilderna har varit viktigt för mig i utformandet av ett verk. De har fått mig att inse betydelsen av att titta in. Men de insikter som jag fått genom textilierna och de textila bilderna i sig, säger mer om mig än kommunicerar mitt ställningstagande. Under opponeringen svarade jag på frågor om materialval vilket var irrelevant utifrån mitt ställningstagande, men gav mig insikten att jag måste vara riktigt tydlig.
Jag började skissa på olika kammare där betraktaren skulle bjudas in att skåda ”mitt ställningstagande”. Där jag skulle agera med eller utan broderi. Spegelyta eller glasyta, vilken reflekterar betraktaren, var tänkta att på ett bildligt sätt utrycka att det du ser är en reflektion av dig. Jag kom fram till att ett genometriskt format, vitt verk skulle förvilla betraktaren minst i fråga om vad jag ville förmedla. Bl.a. Mondrians tankar om att de minimalistiska ”avgränsningarna” kan fungera som en trappa upp mot det universella[6] intresserade mig. Jag tänkte mig att genom det avskalade hitta nya ingångar till upplevelser av verklighet.
Nu har jag kommit fram till att min närvaro klädd i minimalistiskt formspråk utestänger betraktaren. Att avgränsningarna som konstrueras snarare skapar en paradox.[7] Även om jag är öppen för minimalismens resonemang upplever jag dem nu mer som intellektuella idéer än bidrag till upplevelse. I vilka jag förlorar en del i mitt kärleksbudskap.
Utifrån detta kom jag fram till att betraktaren/besökaren, ska få uppleva min metod. Med hjälp av teknik och korta instruktioner ska besökaren få lyssna till sitt hjärta. Genom att läsa och inspireras av Frieds och Morris tankar om hur närvaro till verk kan uppstå genom verkets storlek och ickekonstnärligt utseende, [8] arbetar jag just nu med utformningen.
För att få fram mitt ställningstagande, men samtidigt kommunicera budskapet i min metod, vilken innebär att koppla av intellektualiserandet, tänker jag i utställningskatalogen eller på annan separat plats kort beskriva mitt eget arbete med metoden samt lite bakgrund.

Intentioner för fortsatt arbete
Jag skall söka efter teknik som kan spela upp hjärtljud i hörlurar. Jag vill efterforska om/hur liknande konstverk har gjorts och fundera på hur jag förhåller mig till dem. Jag vill även testa min idé på olika personer inom utställningens tänkta målgrupp, för att se vilken problematik jag möter, samt ta ställning till hur jag fårhåller mig till det. Slutligen ska jag bygga installationen.

Källförteckning
Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism. [1]
Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, Introduction samt kapitel The originality of the Avant-Garde.
Örn Anna-Stina ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verklig första versionen, (2010-03-19)
Muntlig:
Kindstrand, Viktoria, föreläsning (2010-02-19)
[1] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[2] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[3] Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
[4] Utifrån frågeställning, hämtad från Anna-Stina Örns ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verkliga”, (2010-03-19)
[5] Syftet med detta arbete är att synliggöra hur jag skapar när jag skapar på ett för mig sanningsenligt sätt, hitta ett konstnärligt uttryckssätt där jag är ärlig mot mig själv och arbetar med det som känns fullständigt meningsfullt för mig.
[6] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Introduction).
[7] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Cap. The originality of the Avant-Garde).
[8] Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism.

PM 1

Bakgrund
Filosofen Jacques Derrida har skrivit om att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs.[1] Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Utgångspunkten inför detta arbete handlade därför om frågorna; vilken verklighet vill jag leva i och vilken värld vill jag vara med att forma?
De första tankarna under denna kurs var formuleringar kring vad jag inte ville arbeta med. Jag tänkte på en stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Där hårt sätts mot hårt. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. Det handlade mycket om det jag innan valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk.
Ett citat av Jack Foucault, ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”[2] utrycker vad jag menar. Nämligen att om jag tar strid i någon politiskt fråga och som jag ser det begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Ett för mig falskt bidrag till världen. Ett falskt formande av den verklighet jag vill leva i.
Följande citat har inspirerat mig.”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk”[3] Då jag önskar en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld, är det just dessa kvalliter jag tror att jag själv måste bidra med.

Syfte
Syftet med detta arbete är att synliggöra hur jag skapar när jag skapar på ett för mig sanningsenligt sätt, hitta ett konstnärligt uttryckssätt där jag är ärlig mot mig själv och arbetar med det som känns fullständigt meningsfullt för mig. Syftet är även att jag genom det konstnärliga arbetet skall träna på att bli mer kärleksspridande och trygg, samt öppna upp för mer kunskap och kreativitet.

Frågeställning
Är det möjligt för mig att avsiktligt försätta mig i ett tillstånd av kärlek och glädje och skapa utifrån detta? Hur går det till? Hur väljer jag motiv och matreal och vilka är dessa? Hur ser det som skapats ut när jag skapar endast utifrån kärlek och glädje? Vad gör detta arbete med mig?

Arbetet fram tills nu, metod, material och insikter.
Textilt broderi och applikation är de material jag använt och motiven jag arbetat med är ”inre” bilder. Bilder som jag drömt om, symboler för en glädje jag har eller något som ger mig en känsla av befrielse, tillexempel dans och organiska former vilka fritt växer fram i bilderna.
Inför skapande stund blundar jag och försätta mig i ett tillstånd av att känna villkorslös kärlek om det inte redan finns där. Sedan sätter jag igång med att skapa utifrån ingivelsen av hur jag kan förmedla min kärlek i nuet och utifrån min känsla av vad jag glädjas av i nuet. Till en början var det ett balanserande mellan intuitiva val och medvetna val utifrån känsla och tanke. Lösningen, det flödande skapandet har kommit spontant då jag tömt mitt sinne från tankar och känslor som förutfattade meningar, önskningar, förväntning på bra resultat eller förhoppning på andras positiva reaktioner, samt kritiska tankar till det jag skapat. Detta mentala arbete är något som jag upprepat om igen för att kunna hämta tillbaks kärlek, glädje, lugn och koncentration.
Arbetet har handlat om att finna balans i att öppna upp för spontaniteten men samtidigt behålla koncentrationen. Jag har utforskat tempo genom att både arbeta långsamt med små stygn och tunna trådar samt med snabba rörelser och degbatik vilken flyter ut fritt.
Under arbetets gång har jag fått insikten att det är viktigt att jag på alla plan har en tillåtande, kärleks- och glädjefull inställning. Att principen lika löser lika, som ligger till grund för mitt arbete, även gäller mitt bemötande av mig själv. De medvetna val jag gjort är därför gjorda utifrån min glädje och lust i stunden. Intentionen har i övrigt varit att skapa så spontant och intuitivt som möjligt. Följande citat av Alberto Giacometti har väglett mig i inställning till mitt skapande.
” … nu arbetar jag egentligen bara för upplevelsen av arbetet. Och om jag ser bättre efteråt och om jag ser verkligheten lite annorlunda när jag är färdig så har jag vunnit på det, även om tavlan är meningslös eller till och med misslyckad. jag har vunnit en ny känsloupplevelse, en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.” [4]

Den högsta sanningen jag kan tänka mig är att allt är i ständig förändring. Ett synliggörande av det verkliga kan således inte visas utan medvetenhet om det. Något jag ofta glömmer i en strävan och tro på att allt hänger på mitt presterande. Textilierna påminner mig på ett subtilt sätt om att jag inte kan styra allt. En liten fransk knut som jag broderat sjunker in, har nästa dag gottat ihop sig med det övriga matrealet och något nytt visas. Eller att en ullock lossnat och ett nytt mönster uppstår. Inga stora förändringar, men betydelsefulla i påminnelsen av det verkliga; förändringen!
Jag har även insett att materialet skapar något vackert med sig själv om jag bara släpper kritiken och syr vidare. Varje litet stygn bjuder på en överraskning. Om jag istället är nyfiket på detta påminns jag att det underbara finns där hela tiden, även om det ibland göms bakom jobbiga känslor eller tankar. På så sätt har arbetet hjälpt mig att lättare känna kärlek. Arbetet i sig är för mig hela tiden ett synliggörande av det verkliga.

Intentioner för fortsatt arbete
Jag önskar öppna mig ytterligare för de visdomar om världen och mig själv, med andra ord av det verkliga som mitt intuitiva skapande visar. Behålla insikten om allts obeständighet och att jag därför inte helt klart kan veta vad som kommer. Jag skall låta mig inspireras av materialen i formandet av motiv. Jag skall även utforma och testa olika arbetsmetoder med syfte att släppa kontrollen ytterligare. Där jag tillexempel blundar under vissa moment.

[1] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[2] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[3] Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
3 Alberto Giacometti skriver, Raster förlag 1993 (s. 365)

Mina tankar går fortare än mitt arbete med att få ner dem på pränt.

Förhoppningen om att någon läser detta så här i lovtid!

Jag undrar om Du vet något konstverk som använt sig av hjärtljud?!

tack å hej
kärlek till dig
från mig!

Nytt kapitel. Mindre risktagande, mer tydlighet. (skrivet 29 mars)

Efter att jag i några dygn, både i sömn och vaket tillstånd rannsakat mig själv, prövat 100 nya idéer och kombinationer av idéer. Har jag insett det otroligt värdefulla i mitt arbete fram tills opponeringen. Att jag tog min personliga utgångspunkt på allvar: Att jag istället för att kommunicera fram budskap gick in för att leva/skapa det. Den process jag genomgått tillsammans med mitt innersta och matrealen har givit mig många värdefulla insikter. Nu känner mig än mer säker på att jag ska fortsätta, men tydligare och mer riktat utifrån grundtanken. På opponeringen lyssnade jag mer till andra än att förklara tror jag. Jag svarade på sådant som inte är relevanta i sammanhanget. Här kommer därför ett litet förtydligande av hur jag tänker.

Anledningen till att jag i mitt PM skrev: …stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle…. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. var just det som jag skrev, nämligen: Det handlar om det jag innan valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk. Alltså utifrån samma ställningstagande som i stycket jag inledde PMet med: Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan.

Jag kan förstå att mina uttalanden förvirrade. Som t.ex. mitt svar på Kims fråga om vad jag vill berätta, där jag försökte hänvisa till ovanstående stycke från PMet. Min poängen är den att just det är mitt ställningstagande: Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan.

Viktorias fråga om bilderna var viktiga eller ej, vilket jag svarat både jag och nej på, fick mig att inse att jag måste förtydliga även detta.
Vad som försiggått i mig, de insikter som jag fått genom textilierna eller de textila bilderna i sig, är som jag sa inte det viktiga. Insikterna och bilderna säger mer om mig. Självklart kan de säga mottagaren något. Men jag har nu insett att om jag tar med de i mitt verk säger de inte mottagaren det jag vill kommunicera. Arbetet med bilderna har däremot varit ytterst viktiga i min egen process. Det som fått mig att inse vikten av att hålla kvar tanken på att titta in.

Jag ångrade mig enormt att jag inte gjort det som jag fem minuter innan opponering trodde att jag skulle göra. Nämligen att bara sitta där, brodera och titta in. Jag förstår inte heller varför jag glömde att inledningsvis berätta vad jag tänkt som presentation av arbetet. Det var mycket givande och intressant att folks händer virvlade i luften under opponeringen men det flyttade mitt fokus. En sidan jag är tacksam över att jag fått uppleva hos mig själv.

Nu ångrar jag inte längre att jag inte gjorde det jag tänkt, utan känner att det var mycket givande att få höra folks idéer och önskan av att vilja veta mer, se och uppleva materiellt vad som utrycktes. Det fick mig att tänka att det jag tänkt verkligen är viktigt för mig och på det sätt jag verkligen är som mest sanningsenlig just nu: Att jag vill titta in snarare än att titta ut! Det fick mig samtidigt att inse att kapitlet med endast inåttittande nu är slut. Nu måste jag börja att både titta in och ut samtidigt. Tydliggöra så tydligt jag bara kan vad jag vill säga.

Opponeringen har även fått mig att förstå att jag missat mycket av att inte läsa ”kursen innan” i fråga om hur jag kunnat välja att presentera mitt ställningstagande. Jag har insett att anledningen till att jag inte utförde ”performansen” var att jag kände att jag inte var säker på hur det skulle gå till på ett sätt som kommunicerar det jag vill. Att min kärlek skulle säkerligen inte kännas i det rummet. Men att det inte heller är det jag vill åt. Jag har valt att titta in och träna, genom min egenutformade mentala metod, på att bli bättre på att välja kärlek. Träna på det jag vill att världen skall vara. Då jag tror att det ligger på mig att skapa den värld jag vill leva i.

Nu har jag börjat skissa på rum för presentation. Ett rum dig jag vill bjuda in betraktaren att titta in. Under opponeringen använde flera sig av ”vad du gör på din kammare säger inget”.
Just nu använder jag mig av idéer och tankar från modernismen och formalismen, samt kritikiska tankar mot , för att fundera över hur de skulle se på mitt verk. Jag försöker finna andra verk som arbetat med närvaro och vad som kan finnas utan att synas och höras kan göra med betraktaren. Jag fick tips om ett verk av Vito Acconci där han gömt sig för besökarna under golvet, låg där och runkgade . Tacksam för fler tips och tankar kring verk!
Jag tror jag kan använda mig av de franska knutarna, fast nu mer som symboler.
Jag tror att ”stockholmsvitt ”och speglar eller glas vilka jag tycker matchar fint mot det vita skulle tillföra mitt verk tydlighet.

Följande citat av Alberto Giacometti vägledde mig i min inställning till mitt arbete med att skapa textila bilder.
” … nu arbetar jag egentligen bara för upplevelsen av arbetet. Och om jag ser bättre efteråt och om jag ser verkligheten lite annorlunda när jag är färdig så har jag vunnit på det, även om tavlan är meningslös eller till och med misslyckad. jag har vunnit en ny känsloupplevelse, en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.”(Alberto Giacometti skriver, Raster förlag 1993, s. 365)
Efter underkänd delexamination, en ny verklighetssyn, samt med tanke på att den slutgiltiga examineringen börjar närma sig tänker jag att jag gör bäst i att lämna denna riskfyllda inställning. Även om ”Den högsta sanningen jag kan tänka mig är att allt är i ständig förändring. Ett synliggörande av det verkliga kan således inte visas utan medvetenhet om det.” Arbetet i sig är för mig hela tiden ett synliggörande av det verkliga.

Några av de textila arbeten jag förgyller min tid med!

Ullen inspirerar mig till formandet av mönster.

Tack vara det tjocka underlaget är det svårt att styra vart nålen skall sticka upp. Detta hjälper mig att hitta nya vägar för broderiet.

Detalj ur pågående arbete.

Batik, kedjestygn och franska knutar, I like...!

Detaljbilder:

Skapande i, med, genom solen!

Villkorslöst kärleksskapnade med medvetandet i nuet, nuet som förändras totalt till nästa nya nu. Öppenhet till vad som kommer.

Efter handledning med Viktoria och Paula kände jag mig förvirrad över vad det egentligen är jag gör? Det känns bra att bloggen finns för reflektion!

(Följande mening hoppas jag blir den sista av negation….) Jag har bestämt mig för att inte längre prata om vad jag inte vill göra.

vad jag gör….
Jag inför varje skapande stund blundar jag lite och försätta mig i ett tillstånd av att känna och stråla villkorslös (inte kärlek jag känner genom någon händelse, sak eller person) kärlek (om det inte redan finns där) Sedan sätter jag igång och skapar av glädje och kärlek, spontant och intuitivt. Organiska mönster har växt fram som av sig själv. Ett litet stygn pratar med andra små stygn, helheter växer fram. Större tygbitar kontrasterar och samverkar med de alla stygnen. Jag är förvånad över hur nöjd och glad jag blir av att titta på det jag skapat.

Jag har märkt att för mig handlar det myckat om att finna balans. Öppna upp för spontaniteten men samtidigt behålla koncentrationen. Skapa innerligt! Tidigare, när jag bestämt mig för att skapa spontant, har det lett till att jag stressat på och forcerat fram. Jag glömde att slappna av och släppa alla tankar på att de skulle bli något. Jag har ännu inte hittat någon total balans men fortsätta utforska, bland annat tempo. Just nu går arbetet långsamt då stygnen är mycket små och trådarna tunna.

Under arbetet försöker jag fokusera på nuet. Rikta uppmärksamheten till arbetet. Försöka att inte flyga bort med tankar på något annat, iaktta tankar och andra känslorna (utöver glädje och kärlek) då de kommer sådana för att så snabbt som möjligt rikta min uppmärksamhet mot textilierna. Detta har jag tränat på blundandes stillasittandes, nu känns det spännande att även träna på det i skapande stund.

Jag vill nämligen ta vara på upplevelsen i nuet, i varje nu. Av Paula fick jag ett boktips. När jag funnit boken i bibliotekshyllan hoppades jag på lite vägledning eller inspiration och slog upp en sida spontant. På den sida som min blick drogs till står följande ord sagda av Alberto Giacometti.

”Varje gång jag arbetar är jag utan en sekunds tvekan beredd att förstöra gårdagens arbete, jag tycker att jag ser betydligt längre varje dag. Men nu arbetar jag egentligen bara för upplevelsen av arbetet. Och om jag ser bättre efteråt och om jag ser verkligheten lite annorlunda när jag är färdig så har jag vunnit på det, även om tavlan är meningslös eller till och med misslyckad. jag har vunnit en ny känsloupplevelse, en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.” (Alberto Giacometti skriver, Raster förlag 1993, s 365)

Giacomettis ord lugnade mig i min förvirring av att jag inte har en klar bild av vad mitt arbete egentligen består av. Jag påmindes om vad det ju egentligen är jag vill arbeta med. Nämligen att hitta närmare in till min sanning.....
Min uppfattning av världen är just att allt är förändring, sanningen är den att allt förändras. Ett synliggörande av verkligheten skulle därför inte kunna visas på något annat sätt är med medveten om just det, obeständigheten, flyktigheten, förändringen. Att jag inte helt klart vet vad jag gör eller vill åt är därmed precis som det ska. Det som kommer komma är inte här än. Jag slog faktiskt upp en sida innan jag fick upp den jag citerat ovan. Där började meningen med ”om en månad”. Jag nöjde mig inte med det men tänker så här i efterhand att; det kommer.

Jag har upptäckt att textilierna jag arbetar med på ett subtilt sätt påminner om just allts föränderlighet. En liten fransk knut som jag broderat sjunker in, har nästa dag gottat ihop sig med det övriga matrealet och något nytt visas. Eller att en ullock lossnat och ett nytt mönster uppstår. Inga drastiskt stora förändringar har visat sig än, men dock så betydelsefulla i påminnelsen av det verkligaste verkliga; förändringen! Arbetet i sig hela tiden ett synliggörande av det verkliga. Jag önskar öppna mig än mer för detta i mitt intuitiva skapande!

(Kan hända att utdrag från denna blogg eller bloggen i sig får vara en del av utställningen.)

Idag skall jag börja på ett broderi helt utan föreliggande idéer, även om soltavlaniden kom ur en dröm var det ju ändå en tanke bakom. Jag skall till min pappa i Dalsland över helgen så materialet kommer vara begränsat till det jag väljer ut idag. Jag har dock märkt att jag plockat färger som matchar varandra. Skall försöka vara än mer spontan, men de kommer kanske som nästa steg. Jag hjälper fortfarande mig själv med motivation och glädje genom val utifrån min smak, även om detta strider lite med min tanke om att skapa utav villkorslös kärlek. Kärlek som inte begränsas av något jag för stunden inte gillar.

Att jag känner att jag har så svårt för detta, vara i nuet, leva med förändringen och skapa spontant bla. visar mig att jag arbetar med något där jag kan utvecklas och upptäcka mycket nytt!
Det är spännande!!!!

Tackitack solen!

Våran sol på himlen glädjer mig enormt och jag känner stark tacksamhet mot allt gott den ger! Solen som en symbol har ploppat upp flera gånger i mitt liv de senaste åren. Den har inspirerat mig på många olika magiska och kreativa sätt till att hitta mer balans i livet och till att stråla mer.

Precis i början av detta projekt drömde jag om en bild med solen i. Jag har låtit det suddiga minnet av den bilden inspirera mig nu när jag har satt i gång att skapa en textil bild. Bilden i drömmen innehöll mindre cirklar och en större rund sol med ett kvinnoansikte i mitten. Jag vet inte hur nära den bilden min textila bild kommer bli, det visar sig ;). Men det känns helt rätt för mig att börja med att brodera och sömma med glädje och som en hyllning till solen! Plattor som jag tovade i sommras har fått fungera som underlag. Mindre tovade och infärgade filtbitar samt guldglittrande tråd är det som lockat mig mest att arbeta just nu.

Lite svårt att förklara min arbetsmetod. Men jag gör ett försök. Jag arbetar just nu så att först hittar in i en kännska av glädje och inspiration och utifrån den så börjar jag sy. När/om jag börjar känna mig oglad på något sätt tar jag en paus eller repar upp det som bidragit till den neggativa kännslan. Bilden nedan är en lycklig början till en textil bild!

Solen under antiken, en symbol fördet stora ljuset som människan hoppas finna innom sig.

metod material

Äntligen, idag är det dags att börja skapa!! Först ska jag bara städa undan så jag får mig en bra arbetsplats!
När jag nu kännt in vad jag vill försöka synliggöra och varför har jag kommit till i vad och hur, matrerial och metod!

Jag har skissat lite, spontana linjeskisser har det blivit, utifrån någon tanke eller citat jag stött på. Men det matreal jag känner mig oerhört sugen att arbeta med är textil! Eller varierade material med traditionella textila tekniker.

Innan har jag skrivit att jag vill försöka skapa utan att tänka för mycket. Jag vill däremot inte skärma av mig från omvärlden och allt vad den innebär. Ord, bilder eller upplevelser jag varit med om får gärna inspirera mig. Inspiration kan ju ske på så mänga sätt. Jag kommer börja med att skapa bilder/skulpturer (formen kommer säkerligen variera under arbetats gång) inspirerade eller sammankopplade med en dikt, sångtext eller utifrån egna filosofiska idéer, under temat verkligheten eller min sanning.

Det var flera år sedan första gången jag kom på att jag på något sätt skulle vilja arbete utifrån spiralen. Kanske, kankse kommer den idén blomma ut under arbetets gång. Jag blev mycket nyfiken då jag fick syn på den brasilianska konstnärinnan MARIA NEPOMUCENO med sitt verk Always in a Spiral. Maria tar nämligen inspireration från uråldriga traditioner och material, vilka hon ger ny form och innebörd. Som hängmattan, vilken i Latinamerika är en plats för sömn, födsel och död men Maria är också intresserad av rörelsen, det vaggande. Sedan arbetar hon tydligen alltid med spiralformen! Den form som materialet själv vill ta menar hon. Bussarna ville inte ta mig till hennes utställning på Magasin 3 i fredags, men efter att ha läst om henne på internet ser jag fram emot att försöka ta mig dit på egen hand nu i veckan!

Jag inspirerades även mycket av den Indiske konstnären på Mordärna museet, med sin blåa skulptur, som att titta in i oändligheten… Vilket jag verkligen tycker är ett intressant sätt att "synliggöra det verkliga" genom skulptur! Om någon som läser detta minns vad han heter är jag mycket tacksam för namnet!

Första presentationen av min ide

Här på bloggen kommer jag skriva och lägger ut foton, som ett urval ur min parallella privata loggbok. Jag vill hålla skapandeprocessen i detta arbete inom mig till största del. Men som i andra mognadsprocesser tror jag att det kan vara bra att våga utsätta idéer för omvärlden, för att få dem att stärkas, eller dö och ge plats för nya ännu bättre.
Till att börja med kommer jag beskriva lite om min ingången till utformandet av en ide.
Så nu börjar jag…

Verklighet tänker jag, vad är då det?
verk = konstverk
lig = något obestämt ;)
het = färsk och aktuell

Viktoria berättade om vad Jacques Derrida skrivit, (föreläsning 19/2) att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs. Jag tänker att vad jag utrycker och hur jag agerar sist om sidens alltid säger mer om mig än om något annat eller någon annan.
Jag har även tron att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Jag har en bild av att livet fungerar som en spegel, att min uppfattning om världen, människor jag möter och situationer jag konfronteras med egentligen är en spegelbild av mina egna känslor och tankar.
Så min utgångspunkt inför detta arbete (men även i hela mitt liv) handlar mycket om frågan; vilken verklighet vill jag leva i?
Då jag ser det som att mitt synliggörande/val av utförande, endast är min sanning, är det viktigt för mig, att på så många plan jag har möjlighet till, känna att jag är sann mot mig själv.
Mina tankar kring denna kurs arbete började egentligen snurra kring vad jag inte ville göra. Eller kanske snarare kring vad som för mig kändes som begränsade, uttjatade och nötta synsätt på vad ”verkligheten” är. Eller snarare begränsningar i hur jag innan förhållit mig till livet, val och göranden.
Jag tänkte på en hård, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Hårt mot hårt. Jag har även själv gjort en del sådana verk inan.
Ett citat av Foucault, nämligen ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”(även det från Viktorias förläsning), utrycker vad jag mena. Om jag tar strid i någon politiskt fråga eller begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Det är något som inte känns sant. Inte den värld jag vill leva i. Jag tänker att begränsningar endast existerar om begränsningar formulerats.

”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk” (s.170 Bourriauds text).

Jag önskar leva i en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld. Från hela mitt hjärta utrycka min egen sanning. Jag hittade en gammal historia som jag tycker väver samman mitt resonemang klokt.

Den gamla indianhövdingen satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffade i familjen.
”Jag känner att jag har trå vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande”
Sonsonen frågade ”Vilken varg kommer att vinna, farfar?”
”Den jag matar”

Då till den STORA frågan:
Å hur kan jag utrycka, utveckla och arbeta konstnärligt på ett sätt som känns rätt och utrycker min sanning dá?

Lisa Ekdahl ”one life” har peppa mig!
http://www.youtube.com/watch?v=VaW7EiSvjfM
”No, I don't care if someone says I'm foolish. Cause while I'm here I'm singing from my heart”

Jag tänkte att självklart, om jag skall vara sann mot mitt hjärta, leva ut och förmedla kärlek och glädje ska jag ju självklart även utgå från just det i mitt skapand. Skapa vad mitt hjärta spontant, av kärlek och glädje vill!

Med ett kärleksfyllt hjärtata som verktyg vill jag arbeta. Synliggöra för andra och för mig själv den verklighet mitt hjärta slår an till.

Jag vill skapa utan förutfattade meningar, önskningar, motiv, förväntning på bra resultat eller förhoppning på andras positiva reaktioner. Helt i nuet, utifrån injivelsen för stunden och min känsla av vad jag glädjas av just nu, utifrån injivelsen av hur jag kan förmedla min kärlek just nu. I ett försök att blanda in så lite tankar som möjligt.
(Fotodokumentation och kontinuerligt nertecknande av kommentarer kommer säkerligen dock vara nödvändiga för andras förståelse för min process.)

Det verkliga det som kommer ut....

Till sist några citat som inspirerat mig.
Lisas textrader nedan och påföljande citat (från http://www.annabornstein.com/) beskriver rätt bra mina tankar kring och upplevelse av hur jag ser på verkligheten (idag 4/1 2010).

ur ”one life” Lisa Ekdal.
“There's just one life coming from that one place
There's just one face and it's your face
There's just one life going to that one place
There's just one face and it's God's face
And it's in
Everyone it's in every place

It's everywhere that one face”

Världen, en idé i vårt medvetande, Paul Brunton.
Människan är mer än en personlighet och en kropp. Hon är ett evigt väsen bortom tid och rum, med ofantliga djup av godhet, intelligens och kärlek.

Självförverkligande är inte bara att utveckla sina individuella förmågor, det är att pejla medvetandets djup och att lära sig leva både på ytan och i djupen samtidigt.

Världen är inte heller vad den ser ut att vara. Dess många skiftande företeelser är inte något åtskilt och oberoende, som vi kan avhända oss ansvaret för. De angår oss på ett mycket intimare sätt än vi anar.

De fysiska tingen, från det minsta dammkorn till galaxer, är tankeinnehåll i vårt medvetande. Men de är inte subjektiva påhitt. De har framskapats i enlighet med kosmiska lagar, efter en icke-rumslig, tidlös förlaga som vi alla står i kontakt med i vårt innersta.

Hela det kosmiska dramat med alla dess varelser är en manifestation av en medvetandeprincip som kan ta sig olika uttryck utan att själv förändras.

När denna medvetandeprincip antar former och egenskaper, är den världens ting. Minsta cell och molekyl i universums väldiga kropp speglar de eviga lagar som framsprungit ur den. När den ägnar sig åt att utforska tingen och urskilja det ena från det andra, är den människans intellekt. När den är en iakttagare av tingen, är den det personliga egot.

Allting i universum är avhängigt av den, men själv är den oberoende av allt, oberörd och fri. Solsystem, galaxer och hela världsallt uppstår ur den och återvänder till den utan att tillföra eller ta ifrån den något, utan att störa dess outsägliga frid.

(och vidare GRANEN…/pennan... ;)
Världen gömmer en "andlig" visdom som måste återvinnas ur materien om sökandet ska kunna fullbordas. Man kan inte förstå världens verklighetsgrund, dvs vad världen är, utan att först ha undersökt hur man får kunskap om världen, säger Paul Brunton.

Det naturliga, när vi exempelvis ser en gran, är att ta för givet att granen existerar oberoende av oss själva, ungefär så som vi upplever den, med spetsig topp, hög brunskiftande stam och gungande, barrklädda grenar. Granen känns så verklig att vi inte för ett ögonblick betvivlar dess objektiva existens.

Om någon påstod att granen inte skulle stå kvar där i skogsbrynet sedan vi själva gått därifrån, skulle vi bara skratta och tycka att det var en befängd tanke. Men när vi börjar ifrågasätta det första ytliga intrycket av granen, öppnar sig ett oväntat och oroande perspektiv.

En analys av perceptionen visar att vi aldrig säkert kan veta om det finns någon gran utanför vårt medvetande, eftersom vi aldrig kan uppleva eller få kännedom om något som inte är ett tankeinnehåll, dvs medvetet. Perceptionen är granen som jag ser växa i skogsbrynet. Alla de egenskaper som jag trott tillhöra granen och betraktat som objektiva, är i själva verket mina egna mentala tolkningar.

Men granen kan ju inte vara ett innehåll i mitt medvetande. Jag ser den ju inte inuti mitt huvud utan därute på avstånd från min kropp, invänder någon.

- Visst ser du granen på avstånd från din kropp. Det har ingen förnekat, skulle Paul Brunton ha svarat. Både granen och din kropp och avståndet emellan dem är innehåll i ditt medvetande. Du kan inte förstå att granen i skogsbrynet är din tanke, därför att du tror att dina tankar är bundna till hjärnan. Men ditt medvetande kan inte lokaliseras till någon plats, hela rymden existerar inom det. Men det är ju inte bara jag som upplever granen, envisas vi. Vem som helst kan intyga att det växer en gran just där. Om granen bara vore vår mentala bild, skulle vi dessutom kunna skapa och trolla bort den efter behag.

- Att de flesta människor har en likartad upplevelse av granen beror delvis på att deras medvetande arbetar på samma sätt, svarar Paul Brunton. De har alla ärvt den mänskliga vanan att uppleva fem sinnesegenskaper, att indela upplevelsen i tidsmoment, att projicera ut den i ett tänkt rum etc. Andra gemensamma vanor får dem att uppleva just ett sådant skogsbryn och en sådan gran.

Men om granen vore en tanke skulle den ju inte vara verklig. Jag känner att den är verklig. Vi känner alla att världen är verklig.

- Visst finns det en verklighetsgrund för din upplevelse av granen. Det förnekar jag inte, säger Paul Brunton. Men denna verklighet sitter inte i granens yttre egenskaper, inte i dess färg, form, doft, hårdhet etc. Inte heller finns den i något materiellt underlag för perceptionen. Granen och alla andra fysiska upplevelser härrör från en kosmisk tanke som varje individuell varelse mottar från ett universellt medvetande i sitt innersta. Det är ur denna världstanke som vi sedan skapar de förhållanden, kontraster och bilder som utgör vår välbekanta värld.

- Den kosmiska källan är enhetlig och gränslös i förhållande till vår begreppsmässiga, mänskliga tanke som alltid delar upp tillvaron i fragment. Den kosmiska tanken är utanför tid och rum, men också det yttersta upphovet till alla tids- och rumsordningar. Den är upphovet till allt, men kan inte tillskrivas några egenskaper i mänsklig mening.

Paul Brunton beskriver kontakten mellan individen och världstanken som en vibrerande rörelse av en oerhört hög intensitet i individens innersta. Denna "kosmiska" process är källan till världsupplevelsen.

Individen skapar sin värld ur den kosmiska tanken på liknande sätt som drömmar skapas ur omedvetna komplex. Komplexet existerar på en djupare nivå än drömmen och kan ge upphov till oräkneliga kombinationer av drömhändelser. På samma sätt existerar den kosmiska tanken i människans innersta och är källan till oändliga variationsmöjligheter på tillvarons yta.

Komplexet medvetandegörs genom att drömmaren skapar ett drömscenario med drömpersoner och drömhändelser. På liknande sätt medvetandegör individen världstanken genom att ur dess "stoff" återskapa sinnevärldens scenario med dess många skiftande företeelser, roller och förvecklingar.

Verklig utveckling, menar Paul Brunton, består i att alltmer av världstankens inneboende visdom manifesteras genom vår individuella tolkning. Vi blir alltmer förtrogna med den. Världstanken leder oss genom erfarenheter fram till upptäckten att en högre intelligens är närvarande i våra upplevelser. Vi når en punkt när vår tolkning blir så klar och oförfalskad att vi kan urskilja den kosmiska visdom som är inneboende i den. Vi börjar förstå världen. Dess upplevelser blir alltmer meningsfulla.

Reflektion utifrån min Didaktiska Workshop 25/1

Syftet med workshopen var att ge gruppen möjlighet till att lära känna varandra lite närmare, samt att värma upp alla sinnen inför arbetet med vårens tema synliggöranden av det verkliga.
Som metod introducerades ett tiotal lekar där den röda tråden genom lekarna och dagen var just sinnena. Dagen avslutades med ett tvåtimmarspass kroki.

Bild: Hans Makart de fem sinnena

Den första leken som introducerades efter stretchning och namnrunda var ”Red upp handtrassel”. Det trasslade till sig rejält och vi fick ge upp att komma ut till en cirkel. Samarbetet var dock strålande, alla hjälpte till med att klättra över och under för att lösa knuten. Gruppen kom rätt så nära varandra, åtminstone fysiskt...


Hörselsinnet och skrattmusklerna värmdes upp i leken ”bondgården”. Leken går till så att deltagarna blundar och låter som det djur de fått tilldelad sig. Sen gäller det att med hjälp av hörseln hitta sin raskompisar...

Vi ordnade även en färgcirkel av gruppens ögonfärger och skulpterade varandra med hjälp av kännseln, samt aktiverade fingertoppsbalansen genom att balancera en balong runt i ringen. Ballongen small som avslutning på förmiddagen!

Efter lunch smakade vi på tårta och kaka till cirkelsamtalet. Alla berättade kort om sina idéer kring vad de tänkt arbeta med i vår. Det kändes lite konstigt att helt plötsligt vara gruppens lärare. Jag tror dock jag fungerade som instruktör då allt jag tänkt genomföra gick som planerat.

Dagen avslutades med kroki. Jag har målat mycket kroki men det var ändå svårt att tänka ut ett bra förlopp i planering tillsammans med modell. Genom att måla och samtidigt vara ansvarig fick jag nya tankar om vad som fungerade och inte. Både vad gäller tidsintervaller och ställningar. Lärdommar jag tar med mig till nästa gång.

Jag kände det som att gruppen var glad efter dagen och att vi kommit ytterligare lite närmare varandra mer än fysiskt. Tack alla goa tjejor för samarbetet!