Här på bloggen kommer jag skriva och lägger ut foton, som ett urval ur min parallella privata loggbok. Jag vill hålla skapandeprocessen i detta arbete inom mig till största del. Men som i andra mognadsprocesser tror jag att det kan vara bra att våga utsätta idéer för omvärlden, för att få dem att stärkas, eller dö och ge plats för nya ännu bättre.
Till att börja med kommer jag beskriva lite om min ingången till utformandet av en ide.
Så nu börjar jag…
Verklighet tänker jag, vad är då det?
verk = konstverk
lig = något obestämt ;)
het = färsk och aktuell
Viktoria berättade om vad Jacques Derrida skrivit, (föreläsning 19/2) att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs. Jag tänker att vad jag utrycker och hur jag agerar sist om sidens alltid säger mer om mig än om något annat eller någon annan.
Jag har även tron att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Jag har en bild av att livet fungerar som en spegel, att min uppfattning om världen, människor jag möter och situationer jag konfronteras med egentligen är en spegelbild av mina egna känslor och tankar.
Så min utgångspunkt inför detta arbete (men även i hela mitt liv) handlar mycket om frågan; vilken verklighet vill jag leva i?
Då jag ser det som att mitt synliggörande/val av utförande, endast är min sanning, är det viktigt för mig, att på så många plan jag har möjlighet till, känna att jag är sann mot mig själv.
Mina tankar kring denna kurs arbete började egentligen snurra kring vad jag inte ville göra. Eller kanske snarare kring vad som för mig kändes som begränsade, uttjatade och nötta synsätt på vad ”verkligheten” är. Eller snarare begränsningar i hur jag innan förhållit mig till livet, val och göranden.
Jag tänkte på en hård, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Hårt mot hårt. Jag har även själv gjort en del sådana verk inan.
Ett citat av Foucault, nämligen ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”(även det från Viktorias förläsning), utrycker vad jag mena. Om jag tar strid i någon politiskt fråga eller begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Det är något som inte känns sant. Inte den värld jag vill leva i. Jag tänker att begränsningar endast existerar om begränsningar formulerats.
”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk” (s.170 Bourriauds text).
Jag önskar leva i en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld. Från hela mitt hjärta utrycka min egen sanning. Jag hittade en gammal historia som jag tycker väver samman mitt resonemang klokt.
Den gamla indianhövdingen satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffade i familjen.
”Jag känner att jag har trå vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande”
Sonsonen frågade ”Vilken varg kommer att vinna, farfar?”
”Den jag matar”
Då till den STORA frågan:
Å hur kan jag utrycka, utveckla och arbeta konstnärligt på ett sätt som känns rätt och utrycker min sanning dá?
Lisa Ekdahl ”one life” har peppa mig!
http://www.youtube.com/watch?v=VaW7EiSvjfM
”No, I don't care if someone says I'm foolish. Cause while I'm here I'm singing from my heart”
Jag tänkte att självklart, om jag skall vara sann mot mitt hjärta, leva ut och förmedla kärlek och glädje ska jag ju självklart även utgå från just det i mitt skapand. Skapa vad mitt hjärta spontant, av kärlek och glädje vill!
Med ett kärleksfyllt hjärtata som verktyg vill jag arbeta. Synliggöra för andra och för mig själv den verklighet mitt hjärta slår an till.
Till att börja med kommer jag beskriva lite om min ingången till utformandet av en ide.
Så nu börjar jag…
Verklighet tänker jag, vad är då det?
verk = konstverk
lig = något obestämt ;)
het = färsk och aktuell
Viktoria berättade om vad Jacques Derrida skrivit, (föreläsning 19/2) att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs. Jag tänker att vad jag utrycker och hur jag agerar sist om sidens alltid säger mer om mig än om något annat eller någon annan.
Jag har även tron att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Jag har en bild av att livet fungerar som en spegel, att min uppfattning om världen, människor jag möter och situationer jag konfronteras med egentligen är en spegelbild av mina egna känslor och tankar.
Så min utgångspunkt inför detta arbete (men även i hela mitt liv) handlar mycket om frågan; vilken verklighet vill jag leva i?
Då jag ser det som att mitt synliggörande/val av utförande, endast är min sanning, är det viktigt för mig, att på så många plan jag har möjlighet till, känna att jag är sann mot mig själv.
Mina tankar kring denna kurs arbete började egentligen snurra kring vad jag inte ville göra. Eller kanske snarare kring vad som för mig kändes som begränsade, uttjatade och nötta synsätt på vad ”verkligheten” är. Eller snarare begränsningar i hur jag innan förhållit mig till livet, val och göranden.
Jag tänkte på en hård, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Hårt mot hårt. Jag har även själv gjort en del sådana verk inan.
Ett citat av Foucault, nämligen ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”(även det från Viktorias förläsning), utrycker vad jag mena. Om jag tar strid i någon politiskt fråga eller begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Det är något som inte känns sant. Inte den värld jag vill leva i. Jag tänker att begränsningar endast existerar om begränsningar formulerats.
”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk” (s.170 Bourriauds text).
Jag önskar leva i en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld. Från hela mitt hjärta utrycka min egen sanning. Jag hittade en gammal historia som jag tycker väver samman mitt resonemang klokt.
Den gamla indianhövdingen satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffade i familjen.
”Jag känner att jag har trå vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande”
Sonsonen frågade ”Vilken varg kommer att vinna, farfar?”
”Den jag matar”
Då till den STORA frågan:
Å hur kan jag utrycka, utveckla och arbeta konstnärligt på ett sätt som känns rätt och utrycker min sanning dá?
Lisa Ekdahl ”one life” har peppa mig!
http://www.youtube.com/watch?v=VaW7EiSvjfM
”No, I don't care if someone says I'm foolish. Cause while I'm here I'm singing from my heart”
Jag tänkte att självklart, om jag skall vara sann mot mitt hjärta, leva ut och förmedla kärlek och glädje ska jag ju självklart även utgå från just det i mitt skapand. Skapa vad mitt hjärta spontant, av kärlek och glädje vill!
Med ett kärleksfyllt hjärtata som verktyg vill jag arbeta. Synliggöra för andra och för mig själv den verklighet mitt hjärta slår an till.
Jag vill skapa utan förutfattade meningar, önskningar, motiv, förväntning på bra resultat eller förhoppning på andras positiva reaktioner. Helt i nuet, utifrån injivelsen för stunden och min känsla av vad jag glädjas av just nu, utifrån injivelsen av hur jag kan förmedla min kärlek just nu. I ett försök att blanda in så lite tankar som möjligt.
(Fotodokumentation och kontinuerligt nertecknande av kommentarer kommer säkerligen dock vara nödvändiga för andras förståelse för min process.)
Det verkliga det som kommer ut....
Till sist några citat som inspirerat mig.
Lisas textrader nedan och påföljande citat (från http://www.annabornstein.com/) beskriver rätt bra mina tankar kring och upplevelse av hur jag ser på verkligheten (idag 4/1 2010).
ur ”one life” Lisa Ekdal.
“There's just one life coming from that one place
There's just one face and it's your face
There's just one life going to that one place
There's just one face and it's God's face
And it's in
Everyone it's in every place
It's everywhere that one face”
Världen, en idé i vårt medvetande, Paul Brunton.
Människan är mer än en personlighet och en kropp. Hon är ett evigt väsen bortom tid och rum, med ofantliga djup av godhet, intelligens och kärlek.
Världen, en idé i vårt medvetande, Paul Brunton.
Människan är mer än en personlighet och en kropp. Hon är ett evigt väsen bortom tid och rum, med ofantliga djup av godhet, intelligens och kärlek.
Självförverkligande är inte bara att utveckla sina individuella förmågor, det är att pejla medvetandets djup och att lära sig leva både på ytan och i djupen samtidigt.
Världen är inte heller vad den ser ut att vara. Dess många skiftande företeelser är inte något åtskilt och oberoende, som vi kan avhända oss ansvaret för. De angår oss på ett mycket intimare sätt än vi anar.
De fysiska tingen, från det minsta dammkorn till galaxer, är tankeinnehåll i vårt medvetande. Men de är inte subjektiva påhitt. De har framskapats i enlighet med kosmiska lagar, efter en icke-rumslig, tidlös förlaga som vi alla står i kontakt med i vårt innersta.
Hela det kosmiska dramat med alla dess varelser är en manifestation av en medvetandeprincip som kan ta sig olika uttryck utan att själv förändras.
När denna medvetandeprincip antar former och egenskaper, är den världens ting. Minsta cell och molekyl i universums väldiga kropp speglar de eviga lagar som framsprungit ur den. När den ägnar sig åt att utforska tingen och urskilja det ena från det andra, är den människans intellekt. När den är en iakttagare av tingen, är den det personliga egot.
Allting i universum är avhängigt av den, men själv är den oberoende av allt, oberörd och fri. Solsystem, galaxer och hela världsallt uppstår ur den och återvänder till den utan att tillföra eller ta ifrån den något, utan att störa dess outsägliga frid.
(och vidare GRANEN…/pennan... ;)
Världen gömmer en "andlig" visdom som måste återvinnas ur materien om sökandet ska kunna fullbordas. Man kan inte förstå världens verklighetsgrund, dvs vad världen är, utan att först ha undersökt hur man får kunskap om världen, säger Paul Brunton.
Det naturliga, när vi exempelvis ser en gran, är att ta för givet att granen existerar oberoende av oss själva, ungefär så som vi upplever den, med spetsig topp, hög brunskiftande stam och gungande, barrklädda grenar. Granen känns så verklig att vi inte för ett ögonblick betvivlar dess objektiva existens.
Om någon påstod att granen inte skulle stå kvar där i skogsbrynet sedan vi själva gått därifrån, skulle vi bara skratta och tycka att det var en befängd tanke. Men när vi börjar ifrågasätta det första ytliga intrycket av granen, öppnar sig ett oväntat och oroande perspektiv.
En analys av perceptionen visar att vi aldrig säkert kan veta om det finns någon gran utanför vårt medvetande, eftersom vi aldrig kan uppleva eller få kännedom om något som inte är ett tankeinnehåll, dvs medvetet. Perceptionen är granen som jag ser växa i skogsbrynet. Alla de egenskaper som jag trott tillhöra granen och betraktat som objektiva, är i själva verket mina egna mentala tolkningar.
Men granen kan ju inte vara ett innehåll i mitt medvetande. Jag ser den ju inte inuti mitt huvud utan därute på avstånd från min kropp, invänder någon.
- Visst ser du granen på avstånd från din kropp. Det har ingen förnekat, skulle Paul Brunton ha svarat. Både granen och din kropp och avståndet emellan dem är innehåll i ditt medvetande. Du kan inte förstå att granen i skogsbrynet är din tanke, därför att du tror att dina tankar är bundna till hjärnan. Men ditt medvetande kan inte lokaliseras till någon plats, hela rymden existerar inom det. Men det är ju inte bara jag som upplever granen, envisas vi. Vem som helst kan intyga att det växer en gran just där. Om granen bara vore vår mentala bild, skulle vi dessutom kunna skapa och trolla bort den efter behag.
- Att de flesta människor har en likartad upplevelse av granen beror delvis på att deras medvetande arbetar på samma sätt, svarar Paul Brunton. De har alla ärvt den mänskliga vanan att uppleva fem sinnesegenskaper, att indela upplevelsen i tidsmoment, att projicera ut den i ett tänkt rum etc. Andra gemensamma vanor får dem att uppleva just ett sådant skogsbryn och en sådan gran.
Men om granen vore en tanke skulle den ju inte vara verklig. Jag känner att den är verklig. Vi känner alla att världen är verklig.
- Visst finns det en verklighetsgrund för din upplevelse av granen. Det förnekar jag inte, säger Paul Brunton. Men denna verklighet sitter inte i granens yttre egenskaper, inte i dess färg, form, doft, hårdhet etc. Inte heller finns den i något materiellt underlag för perceptionen. Granen och alla andra fysiska upplevelser härrör från en kosmisk tanke som varje individuell varelse mottar från ett universellt medvetande i sitt innersta. Det är ur denna världstanke som vi sedan skapar de förhållanden, kontraster och bilder som utgör vår välbekanta värld.
- Den kosmiska källan är enhetlig och gränslös i förhållande till vår begreppsmässiga, mänskliga tanke som alltid delar upp tillvaron i fragment. Den kosmiska tanken är utanför tid och rum, men också det yttersta upphovet till alla tids- och rumsordningar. Den är upphovet till allt, men kan inte tillskrivas några egenskaper i mänsklig mening.
Paul Brunton beskriver kontakten mellan individen och världstanken som en vibrerande rörelse av en oerhört hög intensitet i individens innersta. Denna "kosmiska" process är källan till världsupplevelsen.
Individen skapar sin värld ur den kosmiska tanken på liknande sätt som drömmar skapas ur omedvetna komplex. Komplexet existerar på en djupare nivå än drömmen och kan ge upphov till oräkneliga kombinationer av drömhändelser. På samma sätt existerar den kosmiska tanken i människans innersta och är källan till oändliga variationsmöjligheter på tillvarons yta.
Komplexet medvetandegörs genom att drömmaren skapar ett drömscenario med drömpersoner och drömhändelser. På liknande sätt medvetandegör individen världstanken genom att ur dess "stoff" återskapa sinnevärldens scenario med dess många skiftande företeelser, roller och förvecklingar.
Verklig utveckling, menar Paul Brunton, består i att alltmer av världstankens inneboende visdom manifesteras genom vår individuella tolkning. Vi blir alltmer förtrogna med den. Världstanken leder oss genom erfarenheter fram till upptäckten att en högre intelligens är närvarande i våra upplevelser. Vi når en punkt när vår tolkning blir så klar och oförfalskad att vi kan urskilja den kosmiska visdom som är inneboende i den. Vi börjar förstå världen. Dess upplevelser blir alltmer meningsfulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar