Var tog kärleken vägen? och en konstupptäckt!!!!!!

Efter handledning med Viktoria kände jag mig än en gång peppande att visst våga göra det jag först (i feb) tänkt: Att jag med min kärlek skall befinna mig i verket.

Ett citat jag snubblade över greppade och peppade ytterligare:

"I Etiken formulerade Spinoza frågan om hur människan, ansatt av känslor, kan styra dem så att hennes liv, från att ha varit ett kontinuerligt passio, ett utstående, kan bli ett fortlöpande actio, ett handlande. Kroppens actio är också det en språkpraxis, ett utsträckande av handen i ett vändande och vridande av verkligheten, i ett smakande på livet."
(Maria Hellström i kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 5)

Följande citat tar jag med bara som en parantes. På något sätt stöttar det mig att det som jag ser det mänsklighetens dilemman/mitt dilemma i denna kurs även är ett omdiskuterat ämne inom performanskonsten själv. (http://www.heterogenesis.com/Heterogenesis-2/Textos/hsv/hnr28/Mons.html).

”Till performancekonstens kännetecken hör att den är här och nu. Det är bl.a. detta kännetecken -strävan efter fysisk närvaro i en kultur av medierade upplevelser- som har fått många konstnärer att dras till performance. Samtidigt lever vi i en kultur som vill bevara allt, en kultur där människan på teknisk väg hela tiden utökar sin externa minneskapacitet; (för tillfället) maximalt komprimerad genom digitalisering.
För en del konstnärer har denna konflikt mellan dokumentation -fysiska lämningar- och fysisk närvaro gjort att de förbjudit exempelvis filmning av deras performanceverk...... Den konstnärliga konflikten mellan fysiska lämningar (skulpturer, målningar, filmer) och mänsklig fysisk närvaro i tid och rum (performancekonstnären, kroppen) liknar det problem kring konstens dubbeltydighet som Pasolini skisserar i ett tal 1974, och som han inte vet hur han ska avsluta (i Pier Paolo Pasolini, Skrifter i fel tid, urval och ö. s. Ingamaj Beck, Sthlm/Stehag 1993, ss. 13 ff.). En konflikt som i en passage är konflikten mellan konst som konst, budskap, koncept och konsten som vara.

....att det är så svårt att bara vara.

Jag är ju mer intresserad av närvaron än kroppen och det materiella. Då jag än så länge inte vet hur/om jag skulle kunna få min närvaro att verka separat från min kropp ;) funderar jag åter igen (även PM2) över hur och om det går att använda kroppen som konstnärligt medium men samtidigt förmedla mitt ställningstagande (PM2) och fokus på det yttre, på min kropp.

Invecklat... jag hoppas att det ändå kan leda till nått utvecklat, nått som utvecklar, utväxlar kärlek!
….. tänkte jag och började googla på nytt….

då hittade jag Marina Abramovic verk "The Artist is Present" (2010) Det jag tänkt göra görs redan, JUST NU, med ingen mindre än M Abramovic! Pepp eller är min idé är uttjänad?????

Mitt i Museum of Modern Art i New York sitter hon på en enkel trästol, tyst, iförd en heltäckande klänning som svallar ut över hennes fötter. Framför henne ett bord och en tom stol som besökarna står i kö för att inta. Under hela utställningsperioden, som är tolv veckor och avslutas i maj, kommer hon att sitta där på sin stol och tillsammans med publiken skapa sin längsta performance någonsin.
(http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100403/KULTUR/704039959/1012/KONTAKTAOSS/&/Narvarons-stora-betydelse)

Mariana beskriver för Sveriges radio att vi springer genom livet som galningar. Att ju snabbare hon upplever att världen och hennes liv går desto långsammare verk vill hon göra. Hon beskriver verket som en övning i närvaro, att vara i nuet. Mariana vill att besökaren ska glömma tiden snarare än uppleva tiden med henne. (sr.se fredag 20 mars)

Egentligen borde jag inte bry mig om att det görs på annan plats. Då jag, liksom Mariana, vill ju åt nuet, inte fokusera på allt som händer utanför, i världen. Att aktionen är det viktiga, det besökaren upplever i stunden ( i mitt fall i ett försök att glömma intellektualiserandet), och inte dess förhållande till andra verk.

Men det tål att tänkas på.

(Ledsen att jag inte är nån kortfattad bloggskrivare....)