PM verson 2

Bakgrund
Filosofen Jacques Derrida har skrivit om att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs.[1] Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Utgångspunkten inför detta arbete handlade därför om frågorna; vilken verklighet vill jag leva i och vilken värld vill jag vara med att forma?
De första tankarna under denna kurs var formuleringar kring vad jag inte ville arbeta med. Jag tänkte på en stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Där hårt sätts mot hårt. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. Det handlar om hur jag tidigare valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk.
Ett citat av Jack Foucault, ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”[2] utrycker vad jag menar. Nämligen att om jag tar strid i någon politiskt fråga, och som jag ser det, begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Ett för mig falskt bidrag till världen. Ett falskt formande av den verklighet jag vill leva i. Följande citat har inspirerat mig.”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk”[3] Då jag önskar en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld, är det just dessa kvalitéer jag tror att jag själv måste bidra med.

Syfte
Att genom mitt konstverk låta besökaren få en upplevelse av min metod.

Ställningstagande
Jag menar att min verklighet är något jag själv skapar, att vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Då jag önskar en kärleksfull värld måste jag därför börja med mig själv. Genom att titta inåt och lyssna till mitt hjärta.

Frågeställning
Är det möjligt att genom ett konstnärligt verk kommunicera mitt ställningstagande på ett sätt så att mottagaren involveras.

Insikter från arbetet fram till nu och vad jag står i arbetet just nu
Med hjälp av en mental metod arbetade jag under två månader med att skapa textila bilder. Metoden gick förenklat till så att jag koncentrerade mig på att koppla av tanken och försatta mig i ett tillstånd av att känna villkorslös kärlek. Genom det undersökande arbetet kom jag fram till att det är möjligt för mig att avsiktligt försätta mig i ett tillstånd av kärlek och glädje och skapa utifrån detta.[4]
Jag har, symboliskt utryckt, valt att titta in och omprogrammera mitt inre till en kärleksfull inställning då jag arbetat med/problematiserat temat ”Synliggöranden av det verkliga”. Jag har valt att själv träna på att agera det jag tror är mest gynnsamt i formandet av den värld jag vill leva i, att mobilisera kärlek. Efter praktiserande i olika miljöer märkte jag att jag arbetade mest koncentrerat då jag befann mig ensam, endast med verktyg och material.
Efter genomförd delexamination insåg jag att jag inte uppfyller mitt dåvarande[5] samt nuvarande syfte om jag väljer att kommunicera de frågor som jag formulerat i första versionen av detta PM. Frågorna handlade om hur arbetsmetoden går till, motiv- och materialval, samt hur det skapade ser ut när jag skapt utifrån kärlek och glädje. Även syftet är omformulerat i denna version, då jag nu avsluta arbetet med de textila bilderna och riktat in mitt arbete helt på hur jag skall kommunicera mitt ställningstagande.
Valet som jag gjorde fem minuter innan examination, att inte presentera mitt arbete, sitta och tyst brodera utifrån kärlek, kändes först som en katastrof. Uppenbart var dock att det inte känts rätt, att agerandet skulle förmedla något annat än det jag vill. Jag vill att mitt verk ska kommunicera att mitt ställningstagande är mitt val och säger mer om mig än om någon annan och att detta är det sätt på vilket jag är som ärligast mot mig själv i arbetet med temat synliggörande av det verkliga. Till betraktaren önskar jag förmedla kärlek. Förmedlande av kärlek handlar för mig även om att vara ärlig.
Jag har förstått att mina textila bilder kan leda in betraktaren på spår jag inte avser, därför ska dessa inte kommuniceras i verket. Arbetet med bilderna har varit viktigt för mig i utformandet av ett verk. De har fått mig att inse betydelsen av att titta in. Men de insikter som jag fått genom textilierna och de textila bilderna i sig, säger mer om mig än kommunicerar mitt ställningstagande. Under opponeringen svarade jag på frågor om materialval vilket var irrelevant utifrån mitt ställningstagande, men gav mig insikten att jag måste vara riktigt tydlig.
Jag började skissa på olika kammare där betraktaren skulle bjudas in att skåda ”mitt ställningstagande”. Där jag skulle agera med eller utan broderi. Spegelyta eller glasyta, vilken reflekterar betraktaren, var tänkta att på ett bildligt sätt utrycka att det du ser är en reflektion av dig. Jag kom fram till att ett genometriskt format, vitt verk skulle förvilla betraktaren minst i fråga om vad jag ville förmedla. Bl.a. Mondrians tankar om att de minimalistiska ”avgränsningarna” kan fungera som en trappa upp mot det universella[6] intresserade mig. Jag tänkte mig att genom det avskalade hitta nya ingångar till upplevelser av verklighet.
Nu har jag kommit fram till att min närvaro klädd i minimalistiskt formspråk utestänger betraktaren. Att avgränsningarna som konstrueras snarare skapar en paradox.[7] Även om jag är öppen för minimalismens resonemang upplever jag dem nu mer som intellektuella idéer än bidrag till upplevelse. I vilka jag förlorar en del i mitt kärleksbudskap.
Utifrån detta kom jag fram till att betraktaren/besökaren, ska få uppleva min metod. Med hjälp av teknik och korta instruktioner ska besökaren få lyssna till sitt hjärta. Genom att läsa och inspireras av Frieds och Morris tankar om hur närvaro till verk kan uppstå genom verkets storlek och ickekonstnärligt utseende, [8] arbetar jag just nu med utformningen.
För att få fram mitt ställningstagande, men samtidigt kommunicera budskapet i min metod, vilken innebär att koppla av intellektualiserandet, tänker jag i utställningskatalogen eller på annan separat plats kort beskriva mitt eget arbete med metoden samt lite bakgrund.

Intentioner för fortsatt arbete
Jag skall söka efter teknik som kan spela upp hjärtljud i hörlurar. Jag vill efterforska om/hur liknande konstverk har gjorts och fundera på hur jag förhåller mig till dem. Jag vill även testa min idé på olika personer inom utställningens tänkta målgrupp, för att se vilken problematik jag möter, samt ta ställning till hur jag fårhåller mig till det. Slutligen ska jag bygga installationen.

Källförteckning
Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism. [1]
Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, Introduction samt kapitel The originality of the Avant-Garde.
Örn Anna-Stina ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verklig första versionen, (2010-03-19)
Muntlig:
Kindstrand, Viktoria, föreläsning (2010-02-19)
[1] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[2] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[3] Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
[4] Utifrån frågeställning, hämtad från Anna-Stina Örns ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verkliga”, (2010-03-19)
[5] Syftet med detta arbete är att synliggöra hur jag skapar när jag skapar på ett för mig sanningsenligt sätt, hitta ett konstnärligt uttryckssätt där jag är ärlig mot mig själv och arbetar med det som känns fullständigt meningsfullt för mig.
[6] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Introduction).
[7] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Cap. The originality of the Avant-Garde).
[8] Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism.