Nytt kapitel. Mindre risktagande, mer tydlighet. (skrivet 29 mars)

Efter att jag i några dygn, både i sömn och vaket tillstånd rannsakat mig själv, prövat 100 nya idéer och kombinationer av idéer. Har jag insett det otroligt värdefulla i mitt arbete fram tills opponeringen. Att jag tog min personliga utgångspunkt på allvar: Att jag istället för att kommunicera fram budskap gick in för att leva/skapa det. Den process jag genomgått tillsammans med mitt innersta och matrealen har givit mig många värdefulla insikter. Nu känner mig än mer säker på att jag ska fortsätta, men tydligare och mer riktat utifrån grundtanken. På opponeringen lyssnade jag mer till andra än att förklara tror jag. Jag svarade på sådant som inte är relevanta i sammanhanget. Här kommer därför ett litet förtydligande av hur jag tänker.

Anledningen till att jag i mitt PM skrev: …stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle…. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. var just det som jag skrev, nämligen: Det handlar om det jag innan valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk. Alltså utifrån samma ställningstagande som i stycket jag inledde PMet med: Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan.

Jag kan förstå att mina uttalanden förvirrade. Som t.ex. mitt svar på Kims fråga om vad jag vill berätta, där jag försökte hänvisa till ovanstående stycke från PMet. Min poängen är den att just det är mitt ställningstagande: Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan.

Viktorias fråga om bilderna var viktiga eller ej, vilket jag svarat både jag och nej på, fick mig att inse att jag måste förtydliga även detta.
Vad som försiggått i mig, de insikter som jag fått genom textilierna eller de textila bilderna i sig, är som jag sa inte det viktiga. Insikterna och bilderna säger mer om mig. Självklart kan de säga mottagaren något. Men jag har nu insett att om jag tar med de i mitt verk säger de inte mottagaren det jag vill kommunicera. Arbetet med bilderna har däremot varit ytterst viktiga i min egen process. Det som fått mig att inse vikten av att hålla kvar tanken på att titta in.

Jag ångrade mig enormt att jag inte gjort det som jag fem minuter innan opponering trodde att jag skulle göra. Nämligen att bara sitta där, brodera och titta in. Jag förstår inte heller varför jag glömde att inledningsvis berätta vad jag tänkt som presentation av arbetet. Det var mycket givande och intressant att folks händer virvlade i luften under opponeringen men det flyttade mitt fokus. En sidan jag är tacksam över att jag fått uppleva hos mig själv.

Nu ångrar jag inte längre att jag inte gjorde det jag tänkt, utan känner att det var mycket givande att få höra folks idéer och önskan av att vilja veta mer, se och uppleva materiellt vad som utrycktes. Det fick mig att tänka att det jag tänkt verkligen är viktigt för mig och på det sätt jag verkligen är som mest sanningsenlig just nu: Att jag vill titta in snarare än att titta ut! Det fick mig samtidigt att inse att kapitlet med endast inåttittande nu är slut. Nu måste jag börja att både titta in och ut samtidigt. Tydliggöra så tydligt jag bara kan vad jag vill säga.

Opponeringen har även fått mig att förstå att jag missat mycket av att inte läsa ”kursen innan” i fråga om hur jag kunnat välja att presentera mitt ställningstagande. Jag har insett att anledningen till att jag inte utförde ”performansen” var att jag kände att jag inte var säker på hur det skulle gå till på ett sätt som kommunicerar det jag vill. Att min kärlek skulle säkerligen inte kännas i det rummet. Men att det inte heller är det jag vill åt. Jag har valt att titta in och träna, genom min egenutformade mentala metod, på att bli bättre på att välja kärlek. Träna på det jag vill att världen skall vara. Då jag tror att det ligger på mig att skapa den värld jag vill leva i.

Nu har jag börjat skissa på rum för presentation. Ett rum dig jag vill bjuda in betraktaren att titta in. Under opponeringen använde flera sig av ”vad du gör på din kammare säger inget”.
Just nu använder jag mig av idéer och tankar från modernismen och formalismen, samt kritikiska tankar mot , för att fundera över hur de skulle se på mitt verk. Jag försöker finna andra verk som arbetat med närvaro och vad som kan finnas utan att synas och höras kan göra med betraktaren. Jag fick tips om ett verk av Vito Acconci där han gömt sig för besökarna under golvet, låg där och runkgade . Tacksam för fler tips och tankar kring verk!
Jag tror jag kan använda mig av de franska knutarna, fast nu mer som symboler.
Jag tror att ”stockholmsvitt ”och speglar eller glas vilka jag tycker matchar fint mot det vita skulle tillföra mitt verk tydlighet.

Följande citat av Alberto Giacometti vägledde mig i min inställning till mitt arbete med att skapa textila bilder.
” … nu arbetar jag egentligen bara för upplevelsen av arbetet. Och om jag ser bättre efteråt och om jag ser verkligheten lite annorlunda när jag är färdig så har jag vunnit på det, även om tavlan är meningslös eller till och med misslyckad. jag har vunnit en ny känsloupplevelse, en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.”(Alberto Giacometti skriver, Raster förlag 1993, s. 365)
Efter underkänd delexamination, en ny verklighetssyn, samt med tanke på att den slutgiltiga examineringen börjar närma sig tänker jag att jag gör bäst i att lämna denna riskfyllda inställning. Även om ”Den högsta sanningen jag kan tänka mig är att allt är i ständig förändring. Ett synliggörande av det verkliga kan således inte visas utan medvetenhet om det.” Arbetet i sig är för mig hela tiden ett synliggörande av det verkliga.