baka baka liten kaka

Efter mer än 20 olika varianter på text till verket har jag äntligen beslutat mig, skönt. Nu är de bara att lite byggande och att baka kvar..
30 kakor/h = 100 h till 3000kakor - 900 kakor som jag redan bakat, de blir 60 h kvar

dumt att klaga, de kunde ju tatt ännu längre tid...
Jag lär mig en massa också. Som att kakorna jäser och texten försvinner om degen fått vila i kylen och att om kakorna placeras rakt in i ugnen krymper de betydligt mindre än om de placeras längs med.

Mitt projekt och temat Villkorslös Kärlek berör folk som jag pratar med väldigt olika. Det har givit mig många funderingar. En morgon skrev jag en dikt;

en kaka,
en kaka i ett nafs blir den kropp!

en tanke,
en känsla omvänder tanken till
omtanke; en känsla!

Vad är det då som håller oss samman
Vem är du som allt detta ser

Hur är det möjligt att människan kan välja
men ibland ändå inte förmår

är det av rädsla för förgänglighet
som får oss att glömma
använda förändrings möjlighet

Tack och hej för idag, dax att köpa mer margarin

Leve fluxet!

Jag har insett att tron på den villkorslösa kärleken är långt större och mer komplicerad än vad jag innan satt mig in i.

Genom att arbeta med symbolik, textskrivande, installationsutformande, och funderande kring vad min närvaro skulle kunna ge, har jag upplevt en stor problematik i att symbolik och materia skapar en begränsning i och med att tolkningen säger bara en del av vad jag vill komma åt att villkorslös kärlek handlar om. Ett kommunicerande av den villkorslösa kärleken är för mig begränsande/definerande i sin skepnad av att vara just villkorslös, allomfattande och allsmäktig. Detta vill jag kompromissa med så lite som möjligt.

Efter att lyssnat om och om igen till Yoko Onos ord att hennes hemlighet är enkelheten, tänker jag att jag även behöver förenkla mitt ställningstagande. Jag väljer de två orden: villkorslös kärlek.
Då jag tror att bara orden kommunicerar mer precist än symboler, säger samma sak till alla som kommer och besöker utställningen och förhoppningsvis skapar en öppenhet till upplevelse och funderande.

Symaskinen har stannat, bakmaskinen är igång.

I tre dagar har jag exprimenterat med olika degar och sätt på vilka jag kan skriva in min texten Villkorslös Kärlek på kex. Mycket mer komplicerat än vad jag trott, phu. Skall pröva sprejfärg på måndag.

Att läsa om kvinnor som bakar vackra skådebröd gav dock kraft. Deras otroliga skicklighet och engagemang. Brödbakandet som historiskt varit ett sätt för kvinnor, ofta det enda sättet, att utrycka sig. Skådebröd, både för öga och själ löd rubriken.

Jag läser även om Fluxuxkonstnärer!!! Yoko Onos bok Imagine Yoko fyller mig med glädje. John Cauge tankar kring dada och Zen är mycket inspirerande. Jag upplever en otrolig lekfullhet genom förmedlandet av konst i andan av Zen. Själv känner jag mig dock mer allvarlig.?

I morgon blir det mer bak och till veckan ska jag snickra klart på mitt växthuset.

Svejs så länge!

pigg som en nötkärna, utan att ha sovit en blund

Då mitt konstprojekt går liksom hand i hand med hela mitt livsprojekt, svänger mina tankar om hur jag förmedlar detta ärligast i takt med mig då jag nu börjat lyssna till mina tankar… Phu

I går trodde jag att jag spikat planen, hade bestämt storlek och form(cirkel el oval), material och färg på min installation. (Där jag tänkt att besökaren skulle få skåda mig genom ett glas vilket reflekterar personen själv, samt även få möjlighet att komma in och vara i min närvaro) Jag hade forskat fram material. Bara att bygga trodde jag. Men efter djupa känslor av obehag??? började en ny idé formas. Där frön och ett tygväxthus bidrar med symbolik. Samt att jag, åter igen, stiger ur mitt verk. Ingen performance ….(troligen).
(Jag har 5,5 m monterband på väg hem om någon skulle behöva…)

Fler skäl, utöver känslan, till att lämna installation/performance i det runda/ovala rummet:
-skulle kunna upplevas trång, (trots omkr. på 5,5 m)
-finns ev. ej möjlighet till upphängning i tak, vilken den krävde.
-plexi- el glasskiva tung ev. farlig att hänga upp, jag tycker dessutom fortf. att de känns som en något hård symbolik, hård men klipsk ;)
-svårt att få betraktaren helt trygg på den höjd verket skulle behövt ha

samt att
jag känner en längtan efter att verkligen vara för andra och ta till mig kärlek åter, mer lek, mer kär lek!

I morgon VILL jag till snicken!

Var tog kärleken vägen? och en konstupptäckt!!!!!!

Efter handledning med Viktoria kände jag mig än en gång peppande att visst våga göra det jag först (i feb) tänkt: Att jag med min kärlek skall befinna mig i verket.

Ett citat jag snubblade över greppade och peppade ytterligare:

"I Etiken formulerade Spinoza frågan om hur människan, ansatt av känslor, kan styra dem så att hennes liv, från att ha varit ett kontinuerligt passio, ett utstående, kan bli ett fortlöpande actio, ett handlande. Kroppens actio är också det en språkpraxis, ett utsträckande av handen i ett vändande och vridande av verkligheten, i ett smakande på livet."
(Maria Hellström i kat. 1, Body Act, Malmö 1998, s. 5)

Följande citat tar jag med bara som en parantes. På något sätt stöttar det mig att det som jag ser det mänsklighetens dilemman/mitt dilemma i denna kurs även är ett omdiskuterat ämne inom performanskonsten själv. (http://www.heterogenesis.com/Heterogenesis-2/Textos/hsv/hnr28/Mons.html).

”Till performancekonstens kännetecken hör att den är här och nu. Det är bl.a. detta kännetecken -strävan efter fysisk närvaro i en kultur av medierade upplevelser- som har fått många konstnärer att dras till performance. Samtidigt lever vi i en kultur som vill bevara allt, en kultur där människan på teknisk väg hela tiden utökar sin externa minneskapacitet; (för tillfället) maximalt komprimerad genom digitalisering.
För en del konstnärer har denna konflikt mellan dokumentation -fysiska lämningar- och fysisk närvaro gjort att de förbjudit exempelvis filmning av deras performanceverk...... Den konstnärliga konflikten mellan fysiska lämningar (skulpturer, målningar, filmer) och mänsklig fysisk närvaro i tid och rum (performancekonstnären, kroppen) liknar det problem kring konstens dubbeltydighet som Pasolini skisserar i ett tal 1974, och som han inte vet hur han ska avsluta (i Pier Paolo Pasolini, Skrifter i fel tid, urval och ö. s. Ingamaj Beck, Sthlm/Stehag 1993, ss. 13 ff.). En konflikt som i en passage är konflikten mellan konst som konst, budskap, koncept och konsten som vara.

....att det är så svårt att bara vara.

Jag är ju mer intresserad av närvaron än kroppen och det materiella. Då jag än så länge inte vet hur/om jag skulle kunna få min närvaro att verka separat från min kropp ;) funderar jag åter igen (även PM2) över hur och om det går att använda kroppen som konstnärligt medium men samtidigt förmedla mitt ställningstagande (PM2) och fokus på det yttre, på min kropp.

Invecklat... jag hoppas att det ändå kan leda till nått utvecklat, nått som utvecklar, utväxlar kärlek!
….. tänkte jag och började googla på nytt….

då hittade jag Marina Abramovic verk "The Artist is Present" (2010) Det jag tänkt göra görs redan, JUST NU, med ingen mindre än M Abramovic! Pepp eller är min idé är uttjänad?????

Mitt i Museum of Modern Art i New York sitter hon på en enkel trästol, tyst, iförd en heltäckande klänning som svallar ut över hennes fötter. Framför henne ett bord och en tom stol som besökarna står i kö för att inta. Under hela utställningsperioden, som är tolv veckor och avslutas i maj, kommer hon att sitta där på sin stol och tillsammans med publiken skapa sin längsta performance någonsin.
(http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100403/KULTUR/704039959/1012/KONTAKTAOSS/&/Narvarons-stora-betydelse)

Mariana beskriver för Sveriges radio att vi springer genom livet som galningar. Att ju snabbare hon upplever att världen och hennes liv går desto långsammare verk vill hon göra. Hon beskriver verket som en övning i närvaro, att vara i nuet. Mariana vill att besökaren ska glömma tiden snarare än uppleva tiden med henne. (sr.se fredag 20 mars)

Egentligen borde jag inte bry mig om att det görs på annan plats. Då jag, liksom Mariana, vill ju åt nuet, inte fokusera på allt som händer utanför, i världen. Att aktionen är det viktiga, det besökaren upplever i stunden ( i mitt fall i ett försök att glömma intellektualiserandet), och inte dess förhållande till andra verk.

Men det tål att tänkas på.

(Ledsen att jag inte är nån kortfattad bloggskrivare....)

jag vill jag vill..... :)

Tack för alla tips på konstnärer!
Som jag beskriver i PM 2 tänker jag mig att besökaren ska få uppleva "min metod". Med hjälp av teknik och korta instruktioner ska besökaren få lyssna innåt, till sitt hjärta.

Igår gick jag med i div. väntabarnwebbplatser för att kunna chatta med proffs om hjärtljudsmonitorer. Spåret känns dock inte helt bra då en ”Babysound” eller ”Dopper baby hart rate monitor” kostar mellan 1000 och 300kr och oftast är rosa. Jag arbetar därför även på att de tips jag fick av en audiolog vid Karolinska, han berättade om elektroniska stetoskop.

Jag vill att tekniken skall vara så diskret och lättillgänglig som möjligt för besökaren. Jag vill inte använda ett vanligt stetoskop då det kan ge associationer till sjukdom, att något skall undersökas eller läkas.
Jag har dock funderat över om en teknisk lösning går i linje med min idé. Jag vill att besökaren skall få uppleva en avskärmad stund, endast med sitt inre. Jag vill inte roa betraktaren med något ”uppbyggt” ljud som ett förstärkt hjärtljud ev. kan upplevas som. Detta tänker jag efter att ha läst om hjärtljudets bidrag i andra konstverk, hjärtludet i sig sätts i fokus. Jag vet inte än om jag vill det.

Men jag vill på något sätt rikta besökaren mot det inre. Därför är jag även inne på att hitta metoder för att kunna ge en subtil (men starkare än "till vardags") förnimmelse av besökarens inre ljud. I morgon ska jag testa olika hörlurar och hörselkåpor. Om jag hittar ett par med riktigt bra isolering kanske de passar bäst. Ett helt ljudisolerat rum skulle varit bra! Jag vill att installationen skall vara så neutral (i meningen vardaglig, lättillgänglig) som möjligt.

Jag vill att betraktaren ska kunna sitta bekvämt och känna sig ostörd för en stund. Jag läser just nu i "Installation art, a critical history" av Claire Bishop, för att förhoppningsvis få tankehjälp inför mina val i fråga om installationens:

form

material
färger

plats, placering

typ av sittplats

belysningens utformningev

lukt osv!!

PM verson 2

Bakgrund
Filosofen Jacques Derrida har skrivit om att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs.[1] Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Utgångspunkten inför detta arbete handlade därför om frågorna; vilken verklighet vill jag leva i och vilken värld vill jag vara med att forma?
De första tankarna under denna kurs var formuleringar kring vad jag inte ville arbeta med. Jag tänkte på en stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Där hårt sätts mot hårt. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. Det handlar om hur jag tidigare valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk.
Ett citat av Jack Foucault, ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”[2] utrycker vad jag menar. Nämligen att om jag tar strid i någon politiskt fråga, och som jag ser det, begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Ett för mig falskt bidrag till världen. Ett falskt formande av den verklighet jag vill leva i. Följande citat har inspirerat mig.”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk”[3] Då jag önskar en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld, är det just dessa kvalitéer jag tror att jag själv måste bidra med.

Syfte
Att genom mitt konstverk låta besökaren få en upplevelse av min metod.

Ställningstagande
Jag menar att min verklighet är något jag själv skapar, att vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Då jag önskar en kärleksfull värld måste jag därför börja med mig själv. Genom att titta inåt och lyssna till mitt hjärta.

Frågeställning
Är det möjligt att genom ett konstnärligt verk kommunicera mitt ställningstagande på ett sätt så att mottagaren involveras.

Insikter från arbetet fram till nu och vad jag står i arbetet just nu
Med hjälp av en mental metod arbetade jag under två månader med att skapa textila bilder. Metoden gick förenklat till så att jag koncentrerade mig på att koppla av tanken och försatta mig i ett tillstånd av att känna villkorslös kärlek. Genom det undersökande arbetet kom jag fram till att det är möjligt för mig att avsiktligt försätta mig i ett tillstånd av kärlek och glädje och skapa utifrån detta.[4]
Jag har, symboliskt utryckt, valt att titta in och omprogrammera mitt inre till en kärleksfull inställning då jag arbetat med/problematiserat temat ”Synliggöranden av det verkliga”. Jag har valt att själv träna på att agera det jag tror är mest gynnsamt i formandet av den värld jag vill leva i, att mobilisera kärlek. Efter praktiserande i olika miljöer märkte jag att jag arbetade mest koncentrerat då jag befann mig ensam, endast med verktyg och material.
Efter genomförd delexamination insåg jag att jag inte uppfyller mitt dåvarande[5] samt nuvarande syfte om jag väljer att kommunicera de frågor som jag formulerat i första versionen av detta PM. Frågorna handlade om hur arbetsmetoden går till, motiv- och materialval, samt hur det skapade ser ut när jag skapt utifrån kärlek och glädje. Även syftet är omformulerat i denna version, då jag nu avsluta arbetet med de textila bilderna och riktat in mitt arbete helt på hur jag skall kommunicera mitt ställningstagande.
Valet som jag gjorde fem minuter innan examination, att inte presentera mitt arbete, sitta och tyst brodera utifrån kärlek, kändes först som en katastrof. Uppenbart var dock att det inte känts rätt, att agerandet skulle förmedla något annat än det jag vill. Jag vill att mitt verk ska kommunicera att mitt ställningstagande är mitt val och säger mer om mig än om någon annan och att detta är det sätt på vilket jag är som ärligast mot mig själv i arbetet med temat synliggörande av det verkliga. Till betraktaren önskar jag förmedla kärlek. Förmedlande av kärlek handlar för mig även om att vara ärlig.
Jag har förstått att mina textila bilder kan leda in betraktaren på spår jag inte avser, därför ska dessa inte kommuniceras i verket. Arbetet med bilderna har varit viktigt för mig i utformandet av ett verk. De har fått mig att inse betydelsen av att titta in. Men de insikter som jag fått genom textilierna och de textila bilderna i sig, säger mer om mig än kommunicerar mitt ställningstagande. Under opponeringen svarade jag på frågor om materialval vilket var irrelevant utifrån mitt ställningstagande, men gav mig insikten att jag måste vara riktigt tydlig.
Jag började skissa på olika kammare där betraktaren skulle bjudas in att skåda ”mitt ställningstagande”. Där jag skulle agera med eller utan broderi. Spegelyta eller glasyta, vilken reflekterar betraktaren, var tänkta att på ett bildligt sätt utrycka att det du ser är en reflektion av dig. Jag kom fram till att ett genometriskt format, vitt verk skulle förvilla betraktaren minst i fråga om vad jag ville förmedla. Bl.a. Mondrians tankar om att de minimalistiska ”avgränsningarna” kan fungera som en trappa upp mot det universella[6] intresserade mig. Jag tänkte mig att genom det avskalade hitta nya ingångar till upplevelser av verklighet.
Nu har jag kommit fram till att min närvaro klädd i minimalistiskt formspråk utestänger betraktaren. Att avgränsningarna som konstrueras snarare skapar en paradox.[7] Även om jag är öppen för minimalismens resonemang upplever jag dem nu mer som intellektuella idéer än bidrag till upplevelse. I vilka jag förlorar en del i mitt kärleksbudskap.
Utifrån detta kom jag fram till att betraktaren/besökaren, ska få uppleva min metod. Med hjälp av teknik och korta instruktioner ska besökaren få lyssna till sitt hjärta. Genom att läsa och inspireras av Frieds och Morris tankar om hur närvaro till verk kan uppstå genom verkets storlek och ickekonstnärligt utseende, [8] arbetar jag just nu med utformningen.
För att få fram mitt ställningstagande, men samtidigt kommunicera budskapet i min metod, vilken innebär att koppla av intellektualiserandet, tänker jag i utställningskatalogen eller på annan separat plats kort beskriva mitt eget arbete med metoden samt lite bakgrund.

Intentioner för fortsatt arbete
Jag skall söka efter teknik som kan spela upp hjärtljud i hörlurar. Jag vill efterforska om/hur liknande konstverk har gjorts och fundera på hur jag förhåller mig till dem. Jag vill även testa min idé på olika personer inom utställningens tänkta målgrupp, för att se vilken problematik jag möter, samt ta ställning till hur jag fårhåller mig till det. Slutligen ska jag bygga installationen.

Källförteckning
Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism. [1]
Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, Introduction samt kapitel The originality of the Avant-Garde.
Örn Anna-Stina ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verklig första versionen, (2010-03-19)
Muntlig:
Kindstrand, Viktoria, föreläsning (2010-02-19)
[1] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[2] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[3] Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
[4] Utifrån frågeställning, hämtad från Anna-Stina Örns ”PM i arbetet med temat Synliggöranden av det verkliga”, (2010-03-19)
[5] Syftet med detta arbete är att synliggöra hur jag skapar när jag skapar på ett för mig sanningsenligt sätt, hitta ett konstnärligt uttryckssätt där jag är ärlig mot mig själv och arbetar med det som känns fullständigt meningsfullt för mig.
[6] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Introduction).
[7] Krauss E. Rosalind, The originality of the Avant-Garde and Other Modernist Myths. The MIT Press, London 1985, (Cap. The originality of the Avant-Garde).
[8] Fried, Michael. Konst och objektalitet. från artikeln Minimal art: a critical anthology, New York E.P. Dutton 1968, Ur skriftserien Kairos nr 10, Minimalism och postmodernism.

PM 1

Bakgrund
Filosofen Jacques Derrida har skrivit om att det inte bara finns en sanning utan flera sätt på vilket vi kan bryta ner och synliggöra verkligheten, även om det handlar om ett utförande i en viss diskurs.[1] Min uppfattning är den att verkligheten är något vi själva skapar, att det finns oändligt många verkligheter och att vi själva väljer den vi vill leva i. Vi kanske inte alltid kan välja vilken materiell verklighet vi skall leva med, men att vi väljer vår uppfattning om hur vi ser på vår verklighet och på vår situation. Vad jag utrycker och hur jag agerar säger mer om mig än om något annat eller någon annan. Utgångspunkten inför detta arbete handlade därför om frågorna; vilken verklighet vill jag leva i och vilken värld vill jag vara med att forma?
De första tankarna under denna kurs var formuleringar kring vad jag inte ville arbeta med. Jag tänkte på en stram, intellektuell, om än klipsk konst jag sett mycket av i vår samtid och på Konstfack. Verk som matchar bra mot de ”Stockholmsvita” väggarna och skapar en tydlig och stark väg ut, eller jag vill säga in i vårt etablerade samhälle. Där hårt sätts mot hårt. Konst vilken för mig kändes som uttryck för begränsande och nedbrytande synsätt på vad ”verkligheten” är. Det handlade mycket om det jag innan valt att förhålla mig till i livet, val, göranden och inte minst i skapande av konst och hantverk.
Ett citat av Jack Foucault, ”vi är medbrottslingar till vårt eget förtryck”[2] utrycker vad jag menar. Nämligen att om jag tar strid i någon politiskt fråga och som jag ser det begränsa mitt resonemang inom logikens ramar skulle även jag visa mig hård. Ett för mig falskt bidrag till världen. Ett falskt formande av den verklighet jag vill leva i.
Följande citat har inspirerat mig.”Vi måste sluta tolka världen, sluta spela statistroller i ett manus som makten har skrivit. Vi måste bli aktörer eller medförfattare. Och det samma gäller konstverk”[3] Då jag önskar en kärleksfull, vänskaplig, solidarisk och glädjefylld värld, är det just dessa kvalliter jag tror att jag själv måste bidra med.

Syfte
Syftet med detta arbete är att synliggöra hur jag skapar när jag skapar på ett för mig sanningsenligt sätt, hitta ett konstnärligt uttryckssätt där jag är ärlig mot mig själv och arbetar med det som känns fullständigt meningsfullt för mig. Syftet är även att jag genom det konstnärliga arbetet skall träna på att bli mer kärleksspridande och trygg, samt öppna upp för mer kunskap och kreativitet.

Frågeställning
Är det möjligt för mig att avsiktligt försätta mig i ett tillstånd av kärlek och glädje och skapa utifrån detta? Hur går det till? Hur väljer jag motiv och matreal och vilka är dessa? Hur ser det som skapats ut när jag skapar endast utifrån kärlek och glädje? Vad gör detta arbete med mig?

Arbetet fram tills nu, metod, material och insikter.
Textilt broderi och applikation är de material jag använt och motiven jag arbetat med är ”inre” bilder. Bilder som jag drömt om, symboler för en glädje jag har eller något som ger mig en känsla av befrielse, tillexempel dans och organiska former vilka fritt växer fram i bilderna.
Inför skapande stund blundar jag och försätta mig i ett tillstånd av att känna villkorslös kärlek om det inte redan finns där. Sedan sätter jag igång med att skapa utifrån ingivelsen av hur jag kan förmedla min kärlek i nuet och utifrån min känsla av vad jag glädjas av i nuet. Till en början var det ett balanserande mellan intuitiva val och medvetna val utifrån känsla och tanke. Lösningen, det flödande skapandet har kommit spontant då jag tömt mitt sinne från tankar och känslor som förutfattade meningar, önskningar, förväntning på bra resultat eller förhoppning på andras positiva reaktioner, samt kritiska tankar till det jag skapat. Detta mentala arbete är något som jag upprepat om igen för att kunna hämta tillbaks kärlek, glädje, lugn och koncentration.
Arbetet har handlat om att finna balans i att öppna upp för spontaniteten men samtidigt behålla koncentrationen. Jag har utforskat tempo genom att både arbeta långsamt med små stygn och tunna trådar samt med snabba rörelser och degbatik vilken flyter ut fritt.
Under arbetets gång har jag fått insikten att det är viktigt att jag på alla plan har en tillåtande, kärleks- och glädjefull inställning. Att principen lika löser lika, som ligger till grund för mitt arbete, även gäller mitt bemötande av mig själv. De medvetna val jag gjort är därför gjorda utifrån min glädje och lust i stunden. Intentionen har i övrigt varit att skapa så spontant och intuitivt som möjligt. Följande citat av Alberto Giacometti har väglett mig i inställning till mitt skapande.
” … nu arbetar jag egentligen bara för upplevelsen av arbetet. Och om jag ser bättre efteråt och om jag ser verkligheten lite annorlunda när jag är färdig så har jag vunnit på det, även om tavlan är meningslös eller till och med misslyckad. jag har vunnit en ny känsloupplevelse, en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.” [4]

Den högsta sanningen jag kan tänka mig är att allt är i ständig förändring. Ett synliggörande av det verkliga kan således inte visas utan medvetenhet om det. Något jag ofta glömmer i en strävan och tro på att allt hänger på mitt presterande. Textilierna påminner mig på ett subtilt sätt om att jag inte kan styra allt. En liten fransk knut som jag broderat sjunker in, har nästa dag gottat ihop sig med det övriga matrealet och något nytt visas. Eller att en ullock lossnat och ett nytt mönster uppstår. Inga stora förändringar, men betydelsefulla i påminnelsen av det verkliga; förändringen!
Jag har även insett att materialet skapar något vackert med sig själv om jag bara släpper kritiken och syr vidare. Varje litet stygn bjuder på en överraskning. Om jag istället är nyfiket på detta påminns jag att det underbara finns där hela tiden, även om det ibland göms bakom jobbiga känslor eller tankar. På så sätt har arbetet hjälpt mig att lättare känna kärlek. Arbetet i sig är för mig hela tiden ett synliggörande av det verkliga.

Intentioner för fortsatt arbete
Jag önskar öppna mig ytterligare för de visdomar om världen och mig själv, med andra ord av det verkliga som mitt intuitiva skapande visar. Behålla insikten om allts obeständighet och att jag därför inte helt klart kan veta vad som kommer. Jag skall låta mig inspireras av materialen i formandet av motiv. Jag skall även utforma och testa olika arbetsmetoder med syfte att släppa kontrollen ytterligare. Där jag tillexempel blundar under vissa moment.

[1] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[2] Kindstrand, Viktoria, föreläsning 2010-02-19
[3] Bourriaud, Nicolas Postproduktion, från tidskriften OEI 15/16/17 1003/2004 (s.170)
3 Alberto Giacometti skriver, Raster förlag 1993 (s. 365)